Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1867, sida 2

trodde att vi ej längre hade något gemensamt med hvarandra. — Ser du, amigo, sade den andre, — du anger sjelf på visst sätt skälet, som för mig till dig, och besvarar sjelf din ganska riktiga anmärkning. Endast min längtan att återse dig har fört mig hit; jag kunde ej motstå den. — Du kan ej inbilla mig att ditt besök ej har någon annan orsak, sade Desterres dystert; — men jag påminner dig vår öfverenskommelse, då vi sist samträffade. Har du glömdt den? Felix Pertena skrattade. — Nej, amigo, visst inte, men du vet att omständigheterna bestämma menniskan, och emedan jag icke är någon vän af omständigheter, så får jag nu helt kort och godt bedja dig att låna mig femhundra dollars. Jag måste hafva dem. — Och om du nu icke får dem af mig: svarade Desterres, hvarvid hans ansigte uttryckte ett dystert, beslutsamt trots. — Hvarför skola vi förspilla den dyr bara tiden med onödiga och omöjliga pro. blemer? skämtade Pertena. — Detta fal är omöjligt, ty jag känner ditt goda hjerta — Du kunde likväl hafva misstagit dig denna gång. — Nej, sade den unge mannen med till försigt, — visst inte. Föröfrigt har du e skäl att boklaga dig öfver mig. Har jas inte punktligt äterbetalt de sista tvåhun dra dollars du lånade mig? — Ja, men de föregående tusen? — Bah, de Hörde till vår gamla räk ning, sade Pertena, — och jag skulle vic Gud ej göra mig den minsta samvetsföre bråelse öfver atv låta dig betala tusen till