Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1867, sida 3

Då de klättrade uppför stentrappan, hvars nedei sta steg sköljes at Themsen, kunde de knappa: se handen framför sig; hela gatan låg insvept mörker. Endast i värdshuset brann ljus. Tom Halsey var just i begrepp att stänga. D båda matroserna frågade honom, om han kund skaffa dem logis öfver natten. Tom pekade på ct plakat, hvarpå stod att läsa: , Godt nattherberg för 1 shilling. Värden var ej sen att taga red på, hvarifrån de kommo. Nå, frågade han, ,.han I haft lycka med er? De båda skottarne gjorde en bifallande hemlighets full min, som gerna kunde gälla som svar. Tom förde sina båda nattgäster upp i öfverst våningen och visade dem in i en liten kammare Den hade blott ett enda fönster, och detta vett utåt Themsen. Derpå gick han ned och stängde tog sig i ett enda tag en dugtig styrkedryck ocl ställde sig sedan i en vrå af skänkrummet met båda händerna stödda mot kinden. Saunders och Donald; hade emellertid ej dröj att begifva sig till hvila. De lägo snart i de djupaste sömn. Klockan kunde väl vara ungefär två, då Sann. ders plötsligen väcktes af qväfda skrik och jemmerrop. Han reser sig upp och ser Tom Halsey dlyfva hufvudet på hans kamrat med en yxa Straxt grep han efter en knif, som han lagt på en stol vid sidan af sängen; men innan han hade fått tag i den, hade IIalsey fattat honom om strupen och tilldelat honom ett fruktansvärdt hugg i hufvudet, hvarpå han slog sina starka armar kring sitt offer och kastade honom ut genom fönstret Ett ögonblick derefter lågo båda skottarne i Themsen. Mördaren tog under hufvudkuddarne de båda fyllda penningpåsarne och var ej sen att taga till flykten med sitt byte. Dagen derefter förblef ,,Red Cap stängdt; polisen bröt om aftonen upp dörren, såg blodspåren i kammaren ofvanpå och slöt deraf, att Tom Halsey blifvit mördad och kastad i Themsen. Samma dag fann man vid Greenwich Donalds lik. Ilans olyckskamrat hade af strömmen blifvit drifven utanför hamnen, der en brigg tagit honom ombord i det ögonblick, då han var på vippen att gå under. Först följande dagen återfick Saunders sitt medvetande. Han befann sig då i Limehouses docka. Han ville nu straxt åstad till Wapping för att uppsöka Halsey. Läkaren förbjöd honom att röra sig ur stället; men han begagnade ett ögonblick, då han var ensam, till att kläda på sig och försvinna. Straxt bredvid ligger en jernvägsstation, och som han kände sig för svag till att gå, tog han en biljett och satte sig ned på perrongen. Här såg han en polisbetjent och bad denne följa med honom till Wapping. Af honom fick han höra, att Halsey var försvunnen, och att man trodde, att han blifvit mördad. IIan berättade nu allt hvad som passerat, men höll fast vid sin föresats att vilja till ,,Red Cap, för att so om ej mördaren der höll sig gömd. Men i samma ögonblick kom ett tåg till perrongen, och Saunders, som genom det hugg, han fått i hutvudet, befann sig i en feberaktig spänning, utstötte plötsligen ett skrik som ett vildt djur och ropade: ,,Ialsey! Halsey! Och hastigt som en blixt sprang han ned från perrongen långs spåren och hoppade in i en andra klassens kup, innan någon kunde hindra honom. Ett förskräckligt tumult uppstod. Saunders hade huggit en resande i kragen, hvilken satt insvept i en vid kappa, ryckt hatten af honom och ropat: Det är IIalsey! Arrestera mördaren ! Den resande hade blirvit gulblek som ett lik och darrade i alla lemmar. Det var Ilalsey. Han ade från Måndagen till Onsdagen varit hos en vantlånare, som han kände. Men då man nu utäst en belöning för hans gripande och han ej rikigt litade på pantlånaren, hade han beslutat att ymma från London och bege sig till en annan iamn, hvarifrån han ämnade fara öfver till Amerika. Han sitter nu i Newgate. Saunders är på ett jukhus och lider af en våldsam feber, hvaraf san angreps i det ögonblick då han fasttog Tom Ialsey.