Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1867, sida 3

(Insändt)) Johannes Nadmans graf, Göteborgs samhälle framstår för hela Sverges rike såsom ett mönster af sann kommunalanda, och främlingen, som ofta har tillfälle att gästa denna till rangordningen andra, men i public spirit första af rikets städer, häpnar vid åsynen af allt det nya, som för hvarje gång framställer sig för hans blickar: praktfulla palatser resa sig här årligen på förutvarande ödetomter, åldriga hvälfda bryggor måste lemna rum för mera tidsenliga plana och smakfullt lagda broar, doftande trädgårdar uppspira ur sumpiga träsk, nya kyrkor för olika trosbekännare och nationaliteter byggas i stadens olika delar, ingenting sparas för att göra staden hemtreflig för dess innevånare och den främmandes vistande uti denna den svenska kommersens centralpunkt angenämt. Men, medan man gör så mycket för såväl dem, som der bygga och bo, som jemväl dem, som gästa detta samhälle, glömmer man dock icke de döda, och mången: j,ringa prålfri himlaportlockar om sommaren under dagens hetta eller aftonens svalka vandraren till stadens inbjudande begrafningsplatser för att dröja en stund under cypressens kronor och der lyssna till de hänsofnes jandehviskningar, Undertecknad, som äfven mången gång under sina ,turer till den liliga staden, efter att hafva besett dess ri börsen, eller inandats blomdoftet från töreningens herrliga rabatter, af en oförk makt dragits hän till ,de dödas tysta furukrönta läger, har dervid betraktande de efter egyptiskt mönster formade grafmonumenter, som blickande upp öfver kyrkogårdsmuren tala om en grefve Axel v. Rosens, en doktor Dubbs förtjenster, förgäfves efterspanat hvar han hvilar som besjöng båda: den fromsinte epikurten, den glade skalden, den sanne humoristen Johannes Wadman. På min förfrågan utvisade en gammal dödgräfvare, då jag förliden sommar åter besökte Göteborg och dess intagande kyrkogård, för mig det ställe, der Göteborgs ende skald) hvilar; men ingen grafvård, ingen ,mindesstötte, ej ens ett simpelt grafkors utmärkte griftstället. Wadman har dock sjelf en gång gifvit anvisning, huru äfven den i lifvet minst bemärkte kan efter döden hedras: Konstnärn öfver kungens ben hvälfver marmor-mausolen till Hans minne. På en kyrkgård längst vid dörrn står att läsa i ett hörn: Mäster Pinne. Men icke ens en så liten uppmärksamhet har ett för allt stort sig uppoffrande samhälle förunnat honom, som under lifvet gladde så mången, hvars namn ännu är på allas läppar och som bör anses som en ära att minnas. Hvad samtiden förgätit kan dock det närvarande godtgöra, och i detta fall delar W. samma lott som mången annan af Sverges framstående personligheter. Bellman, fru Lenngren, Lidner, Stagnelius m. fl. fingo länge hvila i obemärkta grifter. men de ega nu storartade grafmonumenter. Göteborg räknar inom sig åtskilliga ordenssamfund och sällskaper, egnade åt snillet, konsten och smaken — måtte dessa taga saken om hand och snart låta snillets beundrare på Wadmans grift få läsa svaret på skaldens fråga: .Hvar är min graf, hvar ä der jag skall ensam bo? det mörka tjellet, Z.