Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1867, sida 2

Jag vill icke säga, att jag är bedragen, min kära syster, sade John, då de en morgon promenerade tillsammans utanför portar ne till Delaford House, — det vore att säga för mycket, ty visserligen har du blifvit en af de lyckligaste unga qvinnor i verlden, som det är. Men jag tillstår det skulle skänka mig ett stort nöje att kalla öfverste Brandon broder. Hans egendom här, hans åkrar, hans hus, allting i sådant aktningsvärdt och förträftligt skick! Och hans skogar, — jag har icke sett sådant timmer någonstädes i Dorsetshire, som han har i Delaford Houger! Och ehuru Marianne kanske icke precist är den person, som kan fängsla honom, tycker jag likväl det skulle vara rådligt, att du ofta lät henne vistas hos dig, ty, som öfverste Brandon tyckes vara mycket hemma, kan ingen veta hvad som kunde hända, — då personer äro mycket tillsammans och sällan se någon annan, — och det skall alltid stå i din makt att framställa henne i en vacker dager, och så vidare. Med ett ord, du kan lika gerna gifva henne tillfälle, du förstår mig. Men ehuru mrs Ferrars kom till prestgården och alltid bemötte Edward och Elinor med ett sken af tillgifvenhet, hugnades de aldrig med hennes verkliga ynnest och förkärlek. Detta tillkom Roberts ap och hans hustrus list, och det förvärfrades af dem, innan många månader förslutit. Den sednares sjelfviska klokhet, som först dragit Robert i ledsamheten, var det förnämsta redskapet att befria honom derur, ty hennes vördnadsfulla ödmjukhet, trägna uppmärksamhet och eviga smicker, så snart minsta tillfälle