Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1867, sida 2

— Jag var nog enfaldig att tro, att emedan jag var förlofvad med en annan, kunde der icke ligga någon fara i att jag var tillsammans med dig. Jag kände, att jag beundrade dig, men jag sade till mig sjelf, att det endast var vänskap, och förrän jag började göra jemförelser mellan dig och Lucy, visste jag icke huru långt Jag var kommen, Från den stunden, förmodar jag, att jag gjorde orätt i att vistas så mycket i Sussex, och de skäl, hvarmed jag försonade mig med rådigheten deraf, voro icke bättre än dessa: — Faran är min egen, jag skadar ingen mer än mig sjelf. Elinor smålog och skakade på hufvudet. Edward hörde med nöje, att öfverste Brandon väntades till villan, emedan han verkligen önskade, att icke allenast blifva bättre bekant med honom, utan äfven få tillfälle att öfvertyga honom, det han icke längre harmades öfver att han gifvit honom Delafords pastorat. — Hvilket, sade han, — öfversten för närvarande måste tro, då jag så oartigt aflade mina tacksägelser derför. Nu kände han sig förvånad öfver att han åännu aldrig varit på stället. Men så föga intresse hade han haft för saken, att han innehade all sin kännedom om huset, trädgården och jorden, pastoratets storlek och beloppet af tionden af Elinor sjelf, som hört så mycket derom af öfverste Brandon och hört det med så stor uppmärksamhet, att hon var fullkomligt hemmastadd i ämnet. En fråga var nu endast oafgjord dem emellan, en svårighet endast skulle öfvervinnas. De voro förenade genom ömsesi