Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1867, sida 2

trodde sig vara vid början af en ny guldälder och frossade i ljufva aningar om det nya fria Rysslands alla herrligheter. Alla klasser bland folket blefvo inspirerade. I ett nu sprängdes de bojor, hvilka man förut knappast vågat vidröra. Inom nåera månader fanns en press, som räknade öfver hundra tidningar. IIVem som någorlunda kunde skrifva fattade pennan och blef publicist; folket af den gamla skolan, som icke förstod annat än embetsstilen, eftersträfvade censorsplatser, för att åtminstone som pressens liberala väktare kunna tjena denna press och den unga friheten. Under det att de ryska tidningarne dittills varit utan allt intresse, och endast de officiella tidningarne meddelat politiska artiklar; då litteraturlifvet förut varit inskränkt till teaterrecensioner och kritiska fejder mot estetiska stympare, så fanns det redan år 1858 ingen enda tidning, som icke infrädt på politikens arena, underkastande alla områden af statsoch samhillslifvet en hänsynslös kritik. Det gamla regeringssystemet var till den grad gifvet till pris, att ingen vågade försvara detsamma. Från alla håll och kanter haglade anklagelser mot sådane personer och förhållanden, som endast tvenne år förut skulle ansetts för oantastliga. Och oftast voro de käckast att föra ordet, hvilka stodo på situationens höjd. Censur existerade endast till namnet; regeringen visade hvarken böjelse eller förmåga att inskränka pressens verksamhet, och om något steg togs för att göra detta, å läto censorerna, som hörde till den högsta byråkratien, frivilligt afsätta sig, för att finna mera liberala efterträdare. Utaf den af Herzen i London tryckta veckotidningen ,,Kolokol insmugglades hundratusentals exemplar, hvilka spriddes kring hela det stora riket. Alia läste denna strängt förbjudna tidning, ända ifrån kejsaren till militärskrifvaren. Dess makt blef snart oinskränkt, och dess utgifvare utöfvade ett mera absolut välde, än någon oinskränkt monark någonsin egt. Den revolutionära anda, som uttalades genom denna på sin tid största publicistiska talang, intog med lika hänförelse alla både i palats, koja, rättegångssalar och kaserner; och fruktan att komma i Kolokol!, samt der blifva tadlad, förlamade händerna på de mäktigaste och envisaste statsmän, generaler och embetsmän, för hvilka annars all fruktan var fremmande. De socialistiska tidningarne i Petersburg voro endast till formen olika med den fruktade tidningen i London; de förnämsta af adelns medlemmar arbetade i dessa tidningar samt församlade kring sig, genom oerhördt stora honorarier, alla utmärkta skriftställare. Icke mindre farliga voro söndagsskolorna, hvilka sedan år 1859 kommit på modet; alla intresserade sig för att äfven bland de obildade klasserna utsprida den nya rans grundsatser. Om hösten 1861 utbröto de petersburgska studentoroligheterna, och på flera andra orter såg man förebud till dylika. Det fattas oss här tillräckligt utrymme för en karakteristik öfver de olika tendenser, som nu yttrade sig. De hade egentligen alla sin rot i en negation af det bestående; den röda tråd, som genomgick folkandans alla yttringar, var ett hat till sakernas gamla ordning, som likväl var allt för starkt, för att någonstädes kunna utöfra någon positiv verkan. Liberalt nationella och kosmopolitiska elementer sammanströmmade i mängd, och ingen egde förmåga att hindra det. Man fordrade adelns afskaffande, lika fördelning af all jord, fri press, jurydomstolar, ständerförsamlingar, 0. s. v. Man sympatiserade t. o. m. med den revolutionära propaganda i Polen, som förberedde det sednaste upproret. Likasom polackerna fordom varit offer för Nikolai system, så stodo de nu under Ilerzens skydd. Att man gick en revolution till mötes, troddes allmänt; äfvensom att det ryska statslifvet lidit en splittring, som aldrig mera kunde återställas. Ungryssar och slavophiler bidrogo på lika sätt dertill; de förra yrkade en radikal reform i den röda demokratiens anda, de sednare ett på samma gång liberalt och gammalryskt kommunalväsende. De i Peterburg i Maj 1862 timade eldsvådorna stillade åtminstone för ögonblicket dessa oroligheter. Samhället förskräcktes för den afgrund, som man nu såg framför sig, och till hvilken en vild yra fört, som hotade att förstöra kultur, ordning och säkerhet. Så uppfattades förhållandet af de flesta, och regeringen handlade efter folkets önskan, då den, några veckor sednare, vidtog strängare åtgärder, förbjöd några revolutionära klubbar, (ibland dem petersburgska schackklubben), tillslöt söndagsskolorna under någon tid, och suspenderade tre af de förnämsta tidningarne (af hvilka den ene var hållen i slavophilisk och de båda andra i ungrysk socialistisk ahda). På hösten samma år ville kejsaren, genom framställandet af planer till en ny lag om rättegångsväsendet och en ny provincialförfattning, bevisa, att regeringen alltid skulle blifva trogen sina liberala syften och äfven utan folkets påtryckning ville tillfredsställa dess behof. Icke destomindre syntes den för ett ögonblick lugnade strömmen frambryta i nya vågor i början af vintern 1862—63. Ännu herrskade Herzens ,Kolokol, och från Wolga kommo oroande rykten om demagAasiska unnrosninogSAC ska sam— — —2— —— — — — 2 — — — AD — — — —