Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1867, sida 1

blef den peruanska kusten, hvilken de nu nalkades. Ännu låg en lätt dimma deröfrer, så att de ej kunde urskilja dess former, men de stodo alla församlade på däck och emotsågo med nästan andlös längtan det ögonblick, då de åter skulle varsna topparne af sitt hemlands för dem så kära berg; — men en bitter missräkning väntade dem. Då solen uppsteg högre sågo de väl en högländt, här och der skogbevuxen ö ligga framför sig, men det var icke deras Raiateo; — och den breda landsträckan der bakom låg så hvit, glödande och trädlös i den heta solen. Icke ett enda brödfruktträd, ej en palm kunde upptäckas så långt ögat nådde, hela landskapet tycktes bestå af korallsand; — och i derna öken skulle de nu lefva! Det nya, rörliga lifvet här fingslade väl i början deras uppmärksamhet. IIvarifran kommo alla dessa skepp? De hade cj trott att så många besoro oceanen, och här lågo de alla lugnt till ankars. Och de stora präktiga husen i land, och de många besynnerligt klädda menniskorna! Men det var dock icke deras hem, och sedan de en stund stirrat på denna tafla, satte de sig åter tysta ned på däck och brydde sig cj ens om alt en mängd af fremlingarne nu kommo ombord och nyfiket betraktade dem. Så förflöto ett par dagar, och ehuru några i början hade visat lust att springa öfverbord och simma i land, tänkte de ej vidare derpå. Dels hölls sträng vakt, — emedan Felipe isynnerhet fruktade detta —, och de båda skeppsbåtarne lågo dag och natt bemannade med peruanska soldater bredvid fartyget, — och hvad skulle