Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1867, sida 2

öfver, ty Robert var alltid hennes favorit. Hon skall vara mera sårad deraf och skall, af samma orsak, förlåta honom mycket förr. I hvad tillstånd sakerna för närvarande stodo dem emellan visste Edward icke, ty ingen gemenskap med någon af hans familj hade ännu försökts af honom. Han hade lemnat Oxford inom tjugufyra timmar sedan han fått Lucys bref, och med endast ett mål framför sig — närmaste vägen till Barton — hade han icke haft tid att uppgöra någon plan för sitt uppförande, med hvilken denna väg icke stod i innerligaste förening. Han kunde icke göra någonting förrän han var förvissad om sitt öde beträffande miss Dashwood, och af hans brådska att söka detta öde, kan man förmoda, att han — oaktadt den svartsjuka, hvarmed han en tid tänkt på öfverste Brandon, oaktadt den blygsamhet, hvarmed han värderade sina egna förtjenster och den artignet, hvarmed han talade om sina tvifvel — i det hela taget icke väntade ett särdeles grymt emottagande. Att Lucy säkert haft för afsigt att belraga, att inlägga en släng af elakhet mot honom i sin helsning med Thomas, var fullkomligt klart för Elinor, och Edvard sjelf, nu helt och hållet upplyst anzäende hennes karakter, drog icke i beänkande att tro henne i stånd till den ttersta läghet af lättsinnig elakhet. Ehuru ans ögon länge varit öppnade, till och ned innan hans bekantskap med Elinor vörjade, för hennes okunnighet och en rist på sjelfständighet i några af hennes änkesätt, hade han tillskrifvit det hennes yrist på uppfostran, och tills hennes sista