Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1867, sida 1

angenämt öfverraskad riktades hans blick en sekund på don Rafael. Men ehuru en tredjes närvaro just icke kunde vara önskvärd för honom, så kunde han likväl ej numera draga sig tillbaka, och i det han skyndade fram till den unga damen, sade han: — Sennorita, tillåt att jag för edra fötter nedlägger några af vår arma, peruanska Floras barn, hvilka först i er hand kunna erhålla något värde. — Ah, hvilka herrliga blommor! utbrast Lydia och emottog blommorna samt lutade sitt ansigte ned öfver dem, — jag tackar er så mycket derför! Men hvad är det? sade hon plötsligt, då hon kände ett fremmande föremål fästadt omkring de sammanbundna stjelkarne och varseblef ett konstrikt arbetadt armband af guld. — Förlåt mig, sennorita, bad Desterres, — men jag kunde ej finna något värdigare föremål att sammanhålla dem! Men likväl är det så obetydligt, att ni knappt torde egna det er uppmärksamhet. — Ni är mycket älskvärd, sennor Desterres, sade Lydia med tjusande vänlighet. — O se, don Rafael, hvikket vackert armband! Jag skall bära det vid mitt första uppträdande här. — Ni gör mig lycklig! — Men jag vet icke en gång om herrarno känna hvarandra. Sennor Desterres, — jag har glömt edra många titlar, log hon, — Sennor Rafael Aguila, en gammal reskamrat till mig. Jag har redan i dag på morgonen haft det nöjet, sade Desterres och räckte hätl handen samt skakade den hjertigt.