Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1867, sida 3

2ningens flertal skola mottagas med stort bifall. Den 18 dennes hade oppositionspartiet inom lagstiftande församlingen sitt första möte hos Thiers. Endast 4 medlemmar af venstern fattades, nemligen: Garnier-PaIses, Glais-Bieoin, Bethmont och Magnin. I Frankrike företages folkräkning hvart semte år. I ,,Moniteur af den 20 dennes meddelas nu resultatet af folkräkningen förlidet år. I inrikesministerns rapport I härom heter det: , Trots det sorgliga inI flytandet af de epidemier, som under de ssista fem åren rasat i nästan alla delar af landet, och trots de förluster, som vissa delar deraf lidit genom silkesmaskarnes sjukdom, drufsjukan. bomullskrisen, m. m, har jag likväl glädjen kunna konstatera, satt tillvexten af innerånarnes antal icke upphört. Frankrikes 89 departementer räknade är 1861 tillsammans 37, 386, 161 sinnevänare, hvilket utgör en — proportionsvis obetydlig — tillökning under de ssista 5 åren af 680,933 personer. I detta antal äro icke medräknade de trupper och matroser, som den 15 Maj 1866 befunno sig utom Frankrike, nemligen i Algier, Rom, Mexiko, kolonierna och på sjöstationerna, — en styrka af in toto 125,000 man. Hela landets befolkning fördelar sig på följande sätt: af mankön 19,014,109 samt af qvinnokön 19,052,985. I 58 departementer är befolkningen i tilltagande, och öfverskottet, jemfördt med den förra folkräkningen, utgör 787,382 personer; i de 31 andra departementerna är befolkningen deremot i aftagande, och förminskningen der under nämnde period uppgår till 106,459. Denna förminskning torde till största delen kunna tillskrifvas landtbefolkningens böjelse att begifva sig till de större, industriidkande städerna, der arbetslönerna äro högre och lefnadssättet i det hela behagligare. BELGIEN. Under kamrarnes närvarande session har förekommit en lång debatt om huruvida dödsstraffet skulle bibehållas i den nya strafflagen eller icke; men 55 röster mot 43 beslutades emellertid detta omenskliga och orimliga straffs bibehållande. Juskitieministern påstod de bildade klasserna enstämmigt vara emot detta straff, och ylagstiftningen borde gå före massans påtryckning. Samhällets rätt att bestraffa — så uttryckte sig talaren — upphörer, der dess säkerhet icke är riskerad, och att denna säkerhet har behof af dödsstraffet är ännu ingalunda bevisadt. Sjelfva straffet demoraliserar; förhärdade förbrytarel vinna ett slags ära på scharotten, publiken betraktiar afrättningarne som ett skådespel; några bland åskådarne tro påli förbrytarens oskuld, under det andra, med anledning af hans ånger, uppretas mot det onaturliga straffetMan har ofta påstått, ; att det skulle vara omöjligt för domare att i sådana mål fälla en origtig dom. Den nämnde talaren anförde emellertid trenne fall, der sådant i Belgien inträffat. Han ville icke bestämdt påstå, att dödsstraffets afskaffande förminskade brottens antal, ,,men motsatsen kunde åtminstone ej bevisas. Slutligen yttrades: ,, Man har bänvisat på användandet af mildrande omändigheter och på benådningsrätten, men sistnämnde rätt får icke missbrukas och ika litet de mildrande omständigheterna, eljest skulle man komma att upplefva sådana skandaler, som för kort tid sedan förekommit i Frankrike, der Martin Reauz, som blifvit öfverbevisad om ett fasaväckanle giftmord, med anledning ,,af mildrande y omständigheter befriades från dödsstraffet. Detta är icke rätta vägen för att höja folkets aktning för rättvisan. Justiieministerns förnämste motståndare var Tesch, hvilken ville visa olämpligheten af let straff, som man ville sätta i stället ör dödsstraffet — tvångsarbete för lifsiden. Bland de öfriga talarne vilja vi enlast nämna Plemincka, som uttalade den 5 jfvertygelsen, att , det funnes förbrytare, vilkas brott berodde på en särskild bekaffenhet af deras hjernork. Af minitrarne röstade Vanderstichelen och Vanlenpeereboom för dödsstraffet, samt Rogier, Frere och Bara mot detsamma. NN — a go — — ITALIEN, Enligt den franska , Opinion nationaled iar den italienska regeringen för afsigt sti ett göra klereciet långt mera oberoende in mången väntat. Enligt den plan, efter ivilken. regeringen säges ämna handla, ikulle biskoparne behandlas som vanliga ndra medborgare och kyrkorna såsom