Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1867, sida 2

— Tillåter ni att jag nu följer er upp! — Amnar ni kanske redan gå? skömtade den unga fransyskan; — det vore en ganska. kort visit. Nej, så hastigt blir ni inte fri. Ni måste åtminstone berätta mig hvad ni gjort hela denna långa tid i Peru, och huru det har gått för er. — Jag kan knappast tro att det intresserar er, sade Rafael, medan de tillsammans stego uppför trappan. — Om ni väntar er en artighet af mig, skämtade Lydia, — så misstar ni er; — det var endast nyfikenhet, sennor, tillade hon skälmaktigt. — Men nu äro vi hemma hos mig, fortfor hon, då en framskyndande tjenare öppnade dörrarne och hon inträdde i rummet samt kastade sin hatt och schal på en stol; — var så god och tag plats, sennor, och säg mig hvarför ett så dystert drag lagt sig öfver er panna sedan vi lemnade fartyget. — Våra lefnadsbanor äro icke alltid jemna och beströdda med rosor, sade Rafael i det han tog plats. — Hvem har några bekymmer ombord på ett fartyg? Under färden på hafvet öfverlemnar passageraren bela sitt jag i kaptenens och mayordomons vård, och först då han stiger i land börjar han åter blifva en sjelfständig och sjelfständigt bekymrad menniska. — Ni har således rönt sorger här? frågade Lydia, och denna gång uttryckte hennes röst och blick ett så verkligt deltagande, att Rafael ej kunde afhålla sig från att fatta hennes hand och föra den till sina läppar, hvarefter han återtog: )ag tackar er, sennorita, tackan er af vermasts hjerta för denna fråga; den har gjort sig godt, ty Sjelfra rgen kun be st då man vet att det fars