Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1867, sida 2

in han blir van. Han har hittills visat ig ytterst uppmärksam mot representerne; det enda man kunde anföra mot ho1om är, att han väl omständligt utbreler sig, förmodligen at fruktan att man ej ätt förstått propositionerna. I dag ha utskottsralen egt rum, en förrättning, som kräfver ganska rundlig tid. Af valen till konstitutionsoch statsutskotten vill det tyckas som om första kammaren skulle vara mera liberalt sinnad än len andra, men man kan väl ej gerna anaga det ändå. Valen finner ni af tidninvarna, ja telegrafen har väl redan kommit lem i förväg. Motionstiden går till ända nästa vecka och sedan börjar ärendenas behandling på fullt allvar. Man talar nu om aftonplena igen, men för representanternes egen skull är det att önska, att sådana icke må bli af. Man tänke sig iraljörsfäktningar så heta som t. ex. den vid remissen af k. propositionen om statsverkets tillstånd och behof exeqverad vid 70 gaslågors sken och en varmluftsledning så värmegifvande, att det så att säga osar om de fäktandes ansigten, och man har skäl att önska alla aftonplena dit pepparn vexer. Egentligen var det ej meningen att skrifva ett ,,Riksdagsbref, ehuru detta på sitt sätt blifvit ett sådant. För att ge er anledning att sätta till rubrik ,,Stockholmsbref, vill jag tala om ett par specielt stockholmska saker. Den långvariga kölden och den i stor myckenhet fallna snön ha begge bidragit till att göra ställningen för den illa lottade delen af hufrudstadens invånare i högsta måtto beklagansvärd. Skaror af barn, klädda i de uslaste paltor, ses ströfva kring på gatorna, anropande lyckligare lottade om en skärf till föda och vedbrand, och tätt och ofta klappa frusna, hungriga qvinnor på ens dörr, under gråt ech jemmer klagande öfver sin bittra, nödställda belägenhet. Åldrig förr har man sett en sådan mängd af s. k. blyga fattiga vandra kring i husen, med talande blickar bönfallande att man måtte köpa deras broderier, deras handarbeten, och man skulle vara utan hjerta om man alltid afsloge deras ödmjuka begäran. Dessa blyga fattiga, äldre qvinnor och unga flickor, torftigt klädda, komma för att utbjuda dylika artiklar mänga gånger om dagen, smygande från hus till hus. Ja, denna sattigdom sträcker sig, i viss mån äfven till hrad man kallar bättre folk. Öfverallt penningbrist, förfallna vexlar, konkurser, elände. Det skulle så gå efter detta ofantliga slöseri, hvaråät man en följd af år hängifrit sig, och plötsligt ropar man på sparsamhet när det är för sent, Men kanske man nu vill lystra till denna uppmaning att vara sparsam: pröfningen har varit hård och ännu är den ej på långt när öfyerstånden. Mätte styrka ej felas att bära den till slut! Ni ifrar ju för att åt qvinnan måtte beredas ökade tillfällen till ärlig utkomst. Ett sådant tillfälle lära k. teatrarne ämna bereda qvinnor derigenom, att, såsom i flera utländska städer brukas, sådana skola bestrida vaktmästaresysslorna vid teaträrne: taga mot biljetter och öfverplagg, anvisa platser o. s. v. Iden torde kunna tillgodogöras vid flera teatrar än de begge kungliga, till afgjord Vinst för teaterdirektionerna och till god hjelp för mången stackars qvinna, som knappt under en hel dags ansträngdt arbete kunnat förtjena det belopp, hon kan erhålla för publikens betjenande från 1—ff en spektäkelafton Xy. .UU. AD—ER:LRH W—