Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1867, sida 1

många peruaner dit bort, förr än de tydligt insägo sin fördel dervid. Jag känner mina landsmän. — Åtven deruti har jag försökt att gå ers excellens önskningar till mötes, sade finansministern med en bugning. — Erinrar sig ers excellens hvad vi talade för ett halft år sedan rörande införseln af fremmande kulis? — Kulis? upprepade Castilla kort, — jag är ingen vän af denna kulibandel om vi nu vilja kalla dem kulis, och systemet, som gynnar några spekulanter, skadar staten, såsom vi redan hafva sett med kineserna, mot hvilkas inkallande jag länge träfvade. Finns det ett lumpnare folk in dessa fördömda hårpiskor, och så snart le blifvit fria öfversvämmas landet af deras brott. Alla lastens nästen i Lima hällas af kineser. — Men tyskarne hafva dock visat sig rara bättre. — Ah, man har ju äfven obehag af lem. Öfverallt låta de bedraga sig, och lerefter komma de hit och klaga samt ilja ha hjelp. Jag har senast i går afon hört en dylik historia, som ännu icke utredd, och icke heller blir utredd om ag känner sennor Morales rätt. Man kan j tänka sig en hjelplösare varelse än en lylik tysk arbetare i ett fremmande land. — Utom då han befinner sig på sin gen mark. — Deremot har jag ingenting att inända. Men huru var det med edra kuis? (Forts.)