Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1867, sida 1

11144J N. FET PIN tr — RIKSDAGEN. I riksförsamlingarnes begge kamrar kan den politiska diskussionen anses hafva blifvit öppnad med de lifliga debatter, som segde rum den 22 Jan. och för hvilka här nedanför redogöres. Debatterna rörde den kongl. propositionen om statsverkets tillstånd och behof — ett vidlyftigt dokument, som, om riksdagsordningen tillåtit något uppskof med dess behandling, otvifvelaktigt skulle erfordrat en längre tid än den nu medgifna för att genomstuderas till alla sina detaljer. Emellertid saknar den kongl propositionen icke sina i ögonen springande hufvudpunkter, som omedelbart kunde föranleda en liflig kontrovers. I första kammaren gjordes den kongl. propositionen till föremål för anfall specielt från den sida, som, utan att ega ett eget politiskt program, vill till hvarje pris undanskaffa den nuvarande ministören, således från grefvarne Jlenning Hamilton, C. G. Mörner och andra, med hvilka protektionisten hr Schartanu förenade sina ansträngningar. Diskussionen i andra kammaren deremot hade, med alla der förekommande meningsskiljaktigheter, ingen pregel af principielt motstånd mot den nuvarande regeringen, äfven der skarpa anmärkningar gjordes mot den alltför ringa tendens till sparsamhet, som man tyckte sig finna i åtskilliga delar af den kongl. propositionen. I Plena den 22 Januari. Första kammaren. (Kl. 10—2 e. m.) Efter val af ledamöter i tillfälliga utskottet för uppgörande af förslag till arbetsordning, remitterades till Bevillningsutskottet motioner: Lafsd frih. Sprengtporten derom, att alla hittills tullfria effekter, utom oarbetadt suld och silfver. apotheksvaror och gångkläder, må, så vidt de ej genom traktater äro tullfria, åsättas en tull af 5 procent utaf medelvärdet; och! Nf af hr Odelberg: dels om vissa ändringar i nu gällande lagstiftning för sprittillverkningen. åsyfande större frihet i tillverkningen, dels ock att för hvarje kanna sprit eller bränvin om 50 proc:ts styrka, som exporteras till utlandet, tillverkaren må tillgodonjuta 70 öre, om skatten är 60 öre, och 871 öre, om den uppgår till 75 öre. I öfrigt upptogs sammanträdet af diskussion rörande K. M:t nådiga proposition om statsverkets tillstånd och behof. Grefve Henning Hamilton underkastade densamma en utförlig kritik, dervid grefven dels sökte visa otillförlitligheten uti beräkningarne af statsverkets extra ordina ie inkomster, hufvudsakligen tullmedlen, dels ock med afseende å den föreslagna vapenskatten. Varnade kammaren från att söka höja den allmänna bevillningen under hvilken form som helst. Talaren erinrade jemväl derom, att nuvarande riksdag ej egde rätt att åtaga sig den del af vapenskatten, som vore asseddi att utgå under 1869 — sådant tillkomme 1865 års riksdag. Slutligen lade talaren det blifvande Statsutskottet på hjertat att uppgöra en ärlig statsreglering, innetattande fullständig upplysning om landets verkliga tillgångar m. m., likasom han erinrade om ang lägenheten att söka förskaffa Riksgäldskontoret en betryggad ställning. IIr Tornerhjelm visade, hurusom sistlidna riksdags Statsutskott sökt ådagalägga största sparsamhet i fråga om de begärda anslagen, men att det dock alltid måste uppstå en slutsumma, som oundgängligen vore erforderlig och måste fyllas. Ir Heijkensköld uttalade den önskan, att de medel, som komma att anslås, måtte så mycket som möjligt stanna inom landet, hvadan talaren förordade låns beviljande för befrämjande af industriella företag, något som återigen på det litligaste afstyrktes af grefve D. G. Mörner, hvilken i öfrigt, såsom bekräftelse å en föregående talares anmärkning om den allmänna bevillningens förminskning under sednare åren, upplyste att från år 1864 till 1865 sastighetsrärdet minskats med 14 millioner samt inkomsten af kapital och arbete nedgått med en million. Hr Schartau beklagade, att vid sammantrådet saknades den person, som vore närmast att upptaga de framställda anmärkningarne, nemligen chefen för Finansdepartementet, och eri de 1867 års Statsutskott att gå varsamt tillväga, ifvensom att vid behandlande af frågan om anslaget för vapens anskaffande, hvilket anslag, enligt talarens åsigt, ej kunde afslås utan måste beviljas, så lägga sina ord att derutaf framgår en uppmaning till Sverges regering att ej för mycket förhasta sig vid anslagets användande. Hr Bennich inskränkte sig hufvudsakligen att söka ådagalägga, att beräkningarne af tullinkomsterna efter all sannolikhet icke voro öfverdrifna. Hr Wern åter erinrade, hurusom under en lång följd af år den stigande välmågan gjort det möjligt att på samma gång nedsätta skatternas nominella belopp och höja utgifterna samt likväl kunna anvisa betydliga belopp till allmänna arbeten samt till ätergäldande af upptagna flån. Att en sådan period en gång skulle taga slut fann talaren naturligt, och det låge ingen olycka deri Ars