Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1867, sida 3

hvartill bevekte det mig? — icke till något medlidande, som kände gagna dig eller mig sjelf. Ditt exempel hade jag för ögonen; men till hvad nytta? Var jag mera mån om dig och din trefnad! Efterföljde jag dig i tålamod, eller minskade jag ditt tvång, genom att taga någon del i dessa pligter af allmän artighet eller sälskild tacksamhet, som du hittills blifvit lemnad att ensam fullgöra? Nej; icke mindre då jag visste dig vara olycklig, än då jag tratt dig lycklig, vände jag mig bort från hvärje bemödande, tillhörande pligt eller vänskap; knappast tillåtande Sorg existera annat än för mig, sörjande endast öfver set hjerta, som öfvergifvit och förorättat mig, och lemnande dig, för hvilken jag hyste en gränslös tillgifvenhet, att vara olycklig för min skull, Här upphörde den hastiga strömmen af hennes sjelfanklagande sinne; och Elinor, otålig att trösta, ehuru alltför vedlig att smickra, gaf henne ögonblickligen det beöm och den tröst, hennes öppenhjertligwet och ånger så väl förtjenade. Marimne tryckte hennes hand och svarade: Du är mycket god. Framtiden måste blifva mitt prof. Jag har uppgjort min blan, och om jag är i stånd att fasthålla len, skola mina känslor beherrskas och nitt lynne förbättras. De skola ickelingre rötta andra, eller plåga mig sjelf. Jag kall nu lefva uteslutande för min familj, Ju, mamma och Margaret mäste hädanfter vara hela min verld. I skolen dela nin kärlek helt och hållet mellan er. krän r, från mitt hem, skall jag aldrig åter få len ringaste lust att skiljas: och om jag landar mig i annat sällskap, skall det ndast blifva för att visa, att mitt sinne