Förstand och känsla). (Öfversättring från Fugelskan.) Hennes röst sänkte sig vid detta ord, men straxt derefter lifvades den åter, då hon tillade: — Jag är tacksam att finna, att jag med så rirga smärta kan se detta ställe! Skola vi någonsin tala i detta ämne, Elinor? (tvekande sades det). — Eller vore det orätt? Jag kan tala om det nu, hoppas jag, såsom jag bör göra. Elinor uppmanade henne ömt att vara öppen. — Hvad saknad beträffar, sade Marianne, — är den nu förbi, så till vida som det nu angår honom. Jag ämnar icke tala med dig om hvad mina känslor hafva varit för honom, men hvad de äro nu. För närvarande, om jag kunde få visshet i en punkt, om jag kunde tillåtas tro att han icke alltid spelade en roll, icke allZid bedrog mig; men framför allt, om jag kunde blifva förvissad att han aldrig var så elak, som min fruktan ibland har föreställt mig honom, sedan berättelsen om denna olyckligalflicka — Hon höll upp. Elinor svarade: — Om du kunde blifva förvissad derom, tror du då att du skulle blifva lugn? — Ja. Min sinnesfrid beror i två afseenden derpå; ty icke allenast är det förskräckligt att misstänka en person, som varit hvad han varit för mig, för sådana afsigter, utan hvad måste det låta mig )e H.-T. N:0 17.