Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1867, sida 3

ande att hon skulle blifra 8 hlinor, frukt trött, ledde henne hemåt; och tills de uppnådde dörren till villan — lätt gissande buru stor Mariannes nyfikenhet måste vara, ehuru inga ord uttalade den — talade hon om ingenting annat än Willoughby och deras samtal tillsammans: och Var omsorgsfullt noggrann i hvarje särskild omständighet af tal och blick, der noggrannhet tryggt kunde tillåtas. Så snart de inträdde i huset, skiljde sig Marianno från sin syster, meed en tacksamhetskyss och dessa tyå ord, knappast hörbara genom hennes tårar: ,, Säg mamma, hvarefter hon långsamt gick upp för trapporna. Elinor ville icke försöka hindra en ensamhet, så billig som den hon nu sökte; och med ett sinne ängsligt förutseende följden, och en föresats att åter upplifva ämnet, om Marianne skulle underlåta att göra det, gick hon in i förmaket för att uppfylla hennes atskedsbön. (Forts.)