Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1867, sida 3

är 161ödmjukadt, mitt hjerta förbättradt, och att jag kan utöfva lifvets artigheter och mindre pligter med mildhet och fördragsamhet. Hvad Willvughby beträttar, skulle det vara fåfängt att säga, att jag snart, eller att jag någonsin skall glömma honom. Minnet at honom kan icke utplånas af någon förändring i omständigheter eller tänkesätt. Men det skall tyglas af religion, af förnust, af heständig sysselsättning, Hon höll upp — och tillade med lägre röst: ,,Om jag blott kunde känna hans hjerta. skulle allt blifva lätt. Elinor, som nu en stund öfvertänkt, huruvida det vore passande eller icke att framkomma med sin berättelse, utan att hafva kommit till något närmare beslut än i början, hörde detta; och inseende att då eftertanke icke gjorde någonting, må-! ste beslutsamhet göra allt, fann hon sig snart nära målet. Hon framställde sin berättelse, som hon hoppades, med skicklighet; beredde sin äncsligt lyssnande syster med försigtighet; omtalade enkelt och uppriktigt de förnåmsta punkter, hvarpå W illoughby grundade! sitt försvar, gjorde rättvisa åt hans an-! ger, och mildrade endast bang bedyranden om fortfarande kärlek. Marianne sade icke ett ord. Hon darrade: hennes ögon voro fästade på marken; och hennes läppar blefvo hvitare än till och med sjukdomen hade gjort dem. Tusen frågor uppsprungo från hennes hjerta, men hon vågade icke framställa en enda. Hon uppfångade hvarje stafvelse med flämtande ifver; hennes hand kramade, henne sjelf ovetande, hårdt hennes systers, och tårar öfversköljde hennes kinder.