Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1867, sida 2

varit någon fremling för henne; han var ju en kär lekkamrat, som ofta på sin rygg burit henne omkring i trädgården. Men nu hade han likväl blifvit en fremling för henne; de kallade hvarandra ni, voro artiga men ej förtroliga mot hvarandra, och det kunde ju icke vara annorlunda. Han hade ju sett sig vida om kring i verlden och blifvit en man i ordets fulla bemärkelse, medan hon, som knappt hade lemnat plantagen för att någon gång åtfölja sin fader in till Lima, ännu alljemt var det fordna barnet, Huru han kunde berätta om verlden, och hvad visste hon om lifvet! Det var ju så naturligt att hon tycktes hafva glömt den tid, då de lekt tillsammans som barn. Och huru det såg ut i hennes rum! Hon hade ju haft så mycket att bestyra denna morgon. Hennes hatt låg på bordet, hennes trädgärdstörkläde Hängde öfver en stolkarm, och hennes länga hår svallade upplöst öfver hennes skuldror, . — Men pappa! utbrast hon bestört. — Nå min flicka? frågade gubben leende, ty han kunde ej finna något sköj till hennes förlägenhet, — hvad fattås digt g8enår. Mu — Huru kan du föra don Rafael lit upp till mig? Här ser ju riktigt ostädadt ut. — Jag ber er ursäkta min djerfhet, sennorita, inföll nu Rafael, — men med er fars tillåtelse kommer jag med en bön till er. Emedan jag har hört att ni är min gamle väns sekreterare och förvaltare, så vågar jag bedja er att för en kort tid taga i förvar ett litet paket vigtiga papper, som jag här lemnar hos er. Vill ni visa mig denna godhet?