Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1867, sida 2

jag känner i Peru. Skulle ni icke vilja vara så god och förvara mina papper. — Du kan ha rätt, sade fransmannen efter ett kort besinnande, — men då måste vi vända oss till någon annan, hvil ken äfven förvarar alla mina vigtigare papper. — Någon annan? Och hvem är det? frågade Rafael förvånad. — Juanita, svarade gubben torrt, — Hon är min kassör och räkonskahsförare, och uppriktigt sagdt bryr jag mig egentligen inte om annat än mina fält och min boskap. . — Men Juanita är ännu så ung? — — — Må vara, sade gubben, — men ovanligt klok och praktisk för sina år, och jag kan i allt förlita mig på henne. — Dueno, återtog Rafael, -då göra vi henne således till kassör. — Och det kunna vi göra straxt, ty nu sitter hon just vid sina böcker och räknar. Jag har stor glädje af barnet, och Gud bevare henne åt mig i många, mänga år! Under detta samtal hade de äter uppnått trädgården, inträdde straxt derefter i huset, och begäfvo sig till Juanitas rum, der de perkligen öfverraskade den upga! flickan, i Juanita satt vid sitt skrifbord, som gubben sjelf hade förfärdigat och lackerat samt försedt med lådor och fack. Emedan månaden just slutade hade hona en mängd räkningar och papper rundt omkring sig, och hon var så fördjupad i sitt arbete avt! hon ej märkie dörzens öppnande, förrän hon hörde faderns röst bakom sig. Och huru förskräcktes ej den stackars flickan, då hon såg fremlingen stå på tröskeln! Egentligen horde han väl icke hafva