Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1867, sida 2

Norge. Festen till fädernas minne firades sistl. Söndag i Studentersamfandet af 90 äldre och yngre akademiska medlemmar. Samundets stora sal var i anledning af dagens högtidlighet prydd med flaggor och grönt. )en till salen stötande scenen bildade en ram, omgifven af festoner och prydd med trofcerna från studentoch sångartågen — le af norska, svenska och danska damer skänkta sanorna. Kärnan i denna ram bildades af en med de 3 skandinaviska indernas flaggor och med granris omJingrad minnestafla öfver de under det örslutua året i de 3 nordiska länderna bortgångna märkvärdigare personerna. På minnestaflan Jistes nanmen: Louise Brun, N. Dyhren, (Ejdsvoldsmand). O. P. IIaagenstad, B. IL Hagemann, R. Nordraak, M. J. OC. B. Stockfloth, W. A. Vexels; C. J. L. Almqvist, C. J. Boström, J. Börson, C. l2. hahleranta, J. C. Ilöckert, C. dUnker, Bjurstön: S. J. Ballin. C. a. Bluhme, C. L. Kellermann, C. Moltke, E. A. Scharling. Öfver dema ram voro de 3 ländernas apensköldar placerade. Efter det sammdlets ordförande jur. kand. Ernst Motzfeldt hälsat gästerna välkommna och föreslagit en skål för konungen beträdde professor P. O. Schjött talarstolen och höll ett lingre föredrag om de manande kraf, tiden har på nordens söner. Stipendiaten Jan Johansen påminde om de under förilutna året aflidne. Ordföranden utbringade derefter Norges skål, professor Nonrad Sverges och stud. Furu Danmarks o. 3. v. Bland skålar, hvilka föreslogos, efter det ordet förklarats fritt, var en af professor Monrad för — Tyskland. De idshagsyttringar, hvarpå talaren var pberedd, skulle, enligt hans formenande, kunna affärdas på en minut, och när denna hade förlupit, ville han afgilva en liten förklaring. 2 zren hade erfarit att stämningen mot Tyskland hade under sednare tiden undergått stora förändringar. Den hade visserligen förr varit allt annat än gunstig. men det sednare årets tilldrar hade öppnat andra åskådningssätt. Lyckan ett stort trolleri och dugligheten väcker Man dömer efter utgången och finren bar rätt. Till och med skandir verna hade funnit i att taga preussens politik ill söresyn; den skall ju vara i national ideens tresse. Talaren ville icke bestrida hvad som häri kunde vara grundadt, men bekände endast att han för sin del icke kunde göra sig rätt för