Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1867, sida 3

hålla af honom; och till och med min egen bekantskap med honom, ehuru nyss börjad, är ganska förtrolig, och så högt värderar och högaktar jag honom, att om Marianne kan blifva lycklig med honom, skall jag vara lika villig som ni att anse deras förening som den största välsignelse för oss. Hvad svar gaf ni honom? Tillät ni honom hoppas? — 0, min älskling! Jag kunde icke då tala om hopp hvarken med honom eller mig sjelf. Marianne kunde ju, i det ögonblicket, varit döende. Men han bad icke om hopp eller uppmuntran. bet var ett ofrivilligt förtroende, en utgjutelse inför en tröstande vän, icke en anhållan hos en moder. Likväl sade jag efter en stund, ty i början var jag alldeles öfverväldigad, att om hon lefde, som jag hoppades, skulle det utgöra min största lycka att befordra deras giftermål; och sedan vår ankomst, har jag upprepat det för honom mera fullständigt, gitvit honom all den uppmuntran, som stod i min förmåga. Tiden, en ganska liten tid, sade jag honom, skall göra allt; Mariannes hjerta skall icke för evigt vara bortspildt på en sådan man som Willoughby. Hans egna förtjenster måste snart intaga det. — Att döma af öfverstens sinnesförfattning, har ni emellertid icke ännu gjort honom lika förtröstansfull. Nej. Han tror att Mariannes käralltför djupt rotad att kunna undergå någon förändring på mycket länge, och till och med om hennes hjerta vore fritt, är han alltför blygsam att tro, det han med sådan olikhet i ålder och sinnelag någonsin kunde vinna hennes kärlek. I det fallet misstager han sig likväl full