Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1867, sida 3

allvarliga, ömma, fasta kärlek till Marianne. Han har älskat henne, min Elinor, alltsedan första ögonblicket han såg henne. Här förmärkte Elinor emellertid icke öfverste Brandons språk eller bekännelser, utan den naturliga Fförsköningen i hennes mors verksamma fantasi, som danade allting intagande för henne, då den behagade. — Hans kärlek till henne, oändligt öfverträffande allt hvad Willoughby någonsin kände eller hycklade, mycket varmare, mera uppriktig eller trofast, hvilketdera vi skola kalla det, har egt bestånd allt under det han kände till Mariannes olyckliga förkärlek för denne ovärdige unge man; och utan egennytta, utan att uppmuntra en förhoppning, kunde han hafva sett henne lycklig med en annan. Ett sådant ädelt sinne! sådan öppenhet, sådan uppriktighet! Ingen kan bedraga sig på honom. — Öfverste Brandons karakter, sade Elinor, — såsom en förträfflig menniska är allmänt bekant. — Jag vet det, svarade hennes mor allvarligt: — annars skulle jag, efter en sådan varning, vara den sista att uppmuntra en sådan kärlek, eller ens glädja mig deråt. Men att han kom för att hemta mig, med ådan verksam, sådan tjenstaktig vänskap, r nog för att bevisa honom vara en af de ädlaste männer. — Hans karakter, svarade Elinor, — hvilar likväl icke på en god gerning, hvartill hans kärlek till Marianne — om man icke tager menniskokärlek i beräkning — skulle hafva drifvit honom. Med mrs Jennings och Middletons har han varit länge och förtroligt bekant; de både högakta och