Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1867, sida 1

nedansör och redan önskat dig god morgon, men du tycks inte ha märkt henne. Kom, frukosten står på bordet, och sedermera skola vi göra en promenad öfrer mina egor, innan det blir för varmt, Ilar du sofvit godt? — Förträffligt, svarade Rafael och uppreste sig lätt rodnande, — Men jag har verkligen inte sett någon gå förbi der nere; jag hade så mycket att tänka på — Ja det är naturligt, min käre gosse; men kom nu, Juanita är otålig öfver att kaffet blir kallt, och det smakar då inte heller någonting. Men den gamle tycktes hafva gjort Juanita orätt, ty hon säg ej ut som hon kunde blifva otålig. Med ett vänligt leende helsade hon gästen och blef purpurröd, då Rafael sökte urskulda sin oartighet att ej besvara hennes morgonhelsning. — Det var orätt af dig, pappa, sado hon med en litt förebrående blick på fadern, — att säga det till don Rafael. Han kunde ju inte se mig, ty jag gick under bananasträden. — Se så, log gubben, — saken är inte så vigtig, min snälla flicka, och nu fram ved något att äta. Några minuter derefter sutto alla tre vid frukostbordet, och Rafael mäste nu berätta om sina resor, för hvilka Bertrand isynnerhet intresserade sig, emedan han i sin ungdom sjelf rest vida omkring och sett mycket. Juanita satt tyst medan männen utbytte sina minnen, öfvervakade serveringen och lyssnade till sin ungdomsväns korta, men lifliga skildring af sina öden, till dess gubben slutligen steg upp, fattade Rasaels arm, och gick ut med honom.