Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1867, sida 1

bleknade drömmar, hvilka då föresalla värt hjerta dubbelt tyngre att bära. Menniskan bör aldrig efterlängta en aflägsen tidpunkt, så vida hon icke är sjuk eller olycklig. Den lycklige kan endast kalla det närvarande sin tillhörighet. Hvem vet hvad framtiden bringar? Men minnet återstår henne äfven, och allt det kära och goda hon erfarit bör hon spara för sorgens dagar och njuta af det förflutna, som med sitt milda skimmer vänligt upplyser bekymrens natt. Afven Rafael njöt deraf, och medan hans blickar hvilade på de daggbeströdda bananasbladen, flögo tankarne bort till Tahiti, till hans resa öfver den blå oceanen, till Guajaquil, till ångbåten, och så hastigt han i dessa tankar öfverfarit oceanen, så länge behöfde han att genomgå de få dagar han hade tillbragt på ångbåten. Och skulle han verkligen åter uppsöka henne? Ja visst, hvarför icke? Det var ju i hvarje fall en högst intressannt bekantskap, och hvad kunde han väl bättre göra, här i det tråkiga Peru. Och hvad ämnade hon väl göra med dansken? Den arme syndaren, om han hade anat hvilkens här han bar i sin medaljong ech kysste så ömt! En farlig qvinna var hon emellertid, farlig just derför att hon kände det välde hon utöfvade på männens hjertan, och samtidigt sjelf tycktes vara oberörd deraf. Ilade hon väl någonsin sjelf ilskat — älskat varmt och innerligt? Huru lycklig kunde hon ej göra den man, som hon verkligen älskade! — Nå tar du dig en tupplur i fönstret? ropade plötsligt en munter röst bakom lrömmaren, och en kraftig band lade sig på hans axel. — Juanita har gått förbi