Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1867, sida 4

Blandade ämnen. Ett vigtigt skäl för förtärande af hästkött. På Island, der få nötkreatur finnas, men hästarnes antal är hälften så stort som innevånarnes, bör det vara en ofantlig vinst, om hästkött, som är en både god och sund spis, ätes, helst der det är ondt om lifsförnödenheter och hästarne föda sig sjelfva samt äro under sommaren mycket feta. I en del af södra Island, säger Paykull, ,,är man hnog fördomsfri att äta hästkött, hvaraf man befinner sig väl, och hvilket dessutom har den egenskapen att förläna en vacker hy. Om denna dess egenskap blir rätt känd, torde det icke dröja så länge, innan hästkött blir en eftersökt vara i alla länder, helst af det täcka könet. Kanske var det också denna spis, som förlänade våra hedniska förhder deras i sagorna prisade vackra ansigtsfärg, de voro, som bekant, riktiga storätare på hästtt. De katolska presternas tre bud till de omvända hedningarne voro ju dessa: att icke hafva mer än en hustru, att icke utsätta barn och att icke äta hästkött. Det är mer än märkvärdigt att detta sista bud, trots allt förnuft, efterföljes i äfven i vår upplysta tid. Om en häst, i stället för att blifva utkörd och ihjelslagen för huden, finge gå på bete om sommaren tills han blesve fet och så slagtades, skulle han rikta visthuset betydligt. De, som hafva ätit hästkött, kunna intyga dess förträffliga smak. Också ätes det nu på ej få ställen i vårt land. Men inga ,,hudkrakar må slagtas för att ätas; ty de hafva ju knappt mer än ben, skinn och senor. (Venersb. Tidn.) Biskop Fahlerantz besökte en dag sin bror Karl Johan, landskapsmålaren, i dennes atelier. Gående omkring derinne, kom han att med fingret känna på en tafla, hvarpå färgen ännu icke hunnit torka, så att densamma något litet utsuddades. -Jag tror du är kännare! yttrade dervid målaren halft spefullt. Åh skäms — landsstrykare! fick han till svar.