Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1867, sida 1

mDmii —— — — — ag kommer straxt efter! Om jag nu öppade porten, kunde jag inte hälla hunlarne tillbaka. — 0, glöm då inte den gula medicinen, som alltid gjort honom så godt! bad rösten. — Godt! ropade Bertrand och mumlade derefter för sig sjelf: — Jag vet nog hvilken gul medicin voro bäst för honom, en gul orangekäpp, och kanaljen grundligt genompryglad till dess han upphörde att supa! Men kom nu Rafael, du måste följa mig dit bort! Tillbaka hundar! IIvilket väsen de bestarne hålla! De äro alldeles galna, då de nattetid vädra en cholo! IIundarne blefvo tillbakadrifna, och sedan de båda männen stängt porten efter sig, gingo de nedät den smala vägen, som meilan de båda egendlomarne förde till Pascuas hydda. Redan på afstånd hörde de rösten af den ursinnige cholon, som väsnades med sin moder, och då de påskyndade sina steg samt inträdde genom dörren, begärde han under gräsliga förbannelser bränvin, — aqua ardiente — för att släcka sin brännande törst. Det var en bedröflig tafla, som här framställde sig för deras blickar. Det lilla dystra, smutsiga rummet upplystes endast af ett cländigt talgljus, jastsmetadt vid väggen, och hvilket hotade att i hvarje ögonblick salla ned samt hölja allt i mörker. Till höger invid väggen befann sig en af lera uppförd ugn, en slags kokspisel med ett par öppningar ofvantill, i hvilka kärl kum de insättas. Bakom, invid väggen, stodo ett par grofva, med kohudar öfverdragna sängställen, moderns och sonens elindiga bäddar, och ett par klumpiga stolar bil