Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1867, sida 1

porten. De bestarne äro ju riktigt rosenrasande i qväll. Det måtte vara en neger eller cholo utanför porten, ty dessa båda menniskoracer kunna de inte tåla! De båda männen hade stigit upp för att efterse hvarför hundarne gjorde ett sådant allarm, och de begåfvo sig nu till trädgårdsporten. Klockan var öfver nio, och alla plantager i grannskapet lågo tysta och stilla; blott en och annan hund tycktes hafva blifvit väckt och svarade på skallet. — Hvem är der ute? ropade nu Bertrand, ty det hade blifvit så mörkt att man ej kunde se porten, ännu mindre den, som stod derutanför. — Por amor de Dios! ropade en qvinnoröst; — sennor, hjelp mig, — min son är besatt af den onde och rasar vildt; — kom till mig; jag gamla, stackars qvinna får inte mera någon bugt på honom! — Är det ni, Pascua? ropade Bertrand öfverraskad af denna tillfällighet, ty han tyckte sig känna igen gummans röst. — Ja, det är jag, sennor; o, förbarma er öfver mig, ni har ju så osta hjelpt mig. — Diable! mumlade gubben sakta till Rafael, men på fransyska, ehuru de a gammal vana hade talat spanska med hvarandra under aftonen; — det var märkvärdigt, och du får nu tillfälle att göra det värda parets bekantskap. Jag anse: I här i trakten som en halt doktor, och de I anlita mig ofta när deras huskurer ej mer: hjelpa. -Kommer ni, sennor? O, skynda er gnällde gumman utanför porten, — On sjag lemnar honom ensam länge, så ställe han till någon olycka. — Spring förut, ropade nu gubben, —