Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1867, sida 2

svarade han otåligt, — jag kan icke tänka derpå. Det duger icke. Så kom er kära mor för att ytterligare plåga mig med all sin vänlighet och sitt förtroende. Gud vare lof! det plågade mig verkligen. Jag var olycklig, miss Dashwood, ni kan icke göra er ett begrepp om den tröst det gisver mig att se tillbaka på min egen olycka. Jag är skyldig mig sjelf ett sådant hat för mitt eget hjertas dumma, skurkaktiga dårskap, att alla mina förflutna lidanden derunder nu endast utgöra triumf och fröjd för mig. Nåvil, jag reste, lemnade alla som jag älskade, och begaf mig till dem, för hvilka jag, på sin höjd, endast var likgiltig. Min resa till staden — resande med mina egna hästar, och derföre så långsamt — ingen varelse att tala med — )! det var en förskräcklig resa! Han stannade. — Nåväl, min herre, sade Elinor, som, ehuru hon beklagade honom, likväl längade efter hans afresa, — och detta är allt? — Allt! — nej — har ni glömt hvad om tilldrog sig i staden? Det der skamiga brefvet? Visade hon det för er? — Ja, jag såg hvarje biljett, som vexades mellan er. — Då jag erhöll hennes första (hvilket ag genast gjorde, ty jag var i staden hela iden), hvad jag kände, står icke att bekrifva; med ett ord, mina känslor voro nycket, mycket plågsamma. Hvarje rad, warje ord var en dolk för mitt hjerta. Itt veta Marianne i staden var ett åsklag. Askslag och dolkar! hvilka föreråelser hon skulle gifvit mig! Hennes mak, hennes tänkesätt — jag tror Jag inner dem bättre än mina egna, och de ro mig sannerligen kärare. (Forts.