Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1867, sida 1

Jag räknar till sex, och derefter skjuter jag! Ett, två, tre — — -Ni tvingar mig med spänd pistol? — Alldeles! sade Rafael, medan ryttaren med darrande hand tände cigarren, som han ännu höll mellan fingrarne, vid den framsträckta, hvarunder pistolmynningen förblef riktad mot hans ansigte och Rafaels finger hvilade met trycket. — Nu bram hans cigarr. — Sennor, sade sremlingen, — muy obligado. Ni kan vara förrissad att jag alltid skall minnas er vid hvarje cigarr, som jag hädanefter tänder. — Om det berodde af mig, — sade Rafaet torrt, i det han åter tog sin cigarr ur pisbolmynningen och rökte, — så skulle det inte bli så särdeles många, ty jag vet nu med visshet att ni är samme skurk, sennor, som på sednare tider har begått de många morden här. Tyst, jag vill ej höra några ursäkter, och endast en tillfällighet har ni att tacka att ni änvu lefver. Jag vill inte utgjata blod den första dagen efter min hemkomst till Peru, äfven om det vore en mördares blod. Akta er emellertid att jag ej åler möter er på denna väg, hvilken jag ofta kommer att passera, ty jag kunde då finna mig föranlåten att göra en ganska kort process med er! Och utan att vidare bevärdiga karlen med en blick, gal han sin häst sporrarne och sprängde iramåt vägen för att återtaga den försummade tiden. Han såg sig icke ens om efter den öfverlistade banditen, ty han hade uppehållit sig längre med honom än han sjelf fann rätt, och han önskade nu endast att uppnå sin bestämmelseort före qvällen. (Forts.)