Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1867, sida 1

man, som lät lura sig af en så osta begagnad list. Under fremlingens korta poncho tyckte han sig för ett ögonblick se den skarpa spetsen af en blank klinga framskimra, och den okände lutade sig nu fram mot honom, men ryckte plötsligt tillbaka med ett rop af öfrerraskning, ty han såg de tvenne hotande mynningarne af en i pistol riktad så närå hans panna, att de nästan berörde honom. — Sennor! utropade ryttaren förskräckt. — Sennor? frågade don Rafael tillbaka samt tog under det första ögonblicket af öfverraskning sin brinnande cigarr ur munnen och stack den, likasom i ett mumstycke i den öfre pipan af sin dubbelpistol. — Ni har begärt eld, ech jag tar mig härmed den friheten att erbjuda er den! och med dessa ord riktade han åter pistolen mot den bestörte ryttarens panna. — Gör ej något försök att fly, om litvet är er kärt! utropade han hastigt, då fremlingen kastade en blick nedåt gatan. — Vid första rörelse ditåt är ni ett lik, ty jag förfelar aldrig mitt mål. — Men sennor — — jag förstår inte —— stammade ryttaren, och Rafael märkte huru han försökte under ponchon att åter sticka knifven i slidan. — Ni har begärt eld, sennor, sade den unge mannen allvarligt, i det han alltjemt höll den spända pistolen emot honom. -— Skynda er innan min cigarr slocknar, ty jag ger er mitt hedersord att jag i så fall skjuter in den i er hjerna! Ni har väl för stätt mig? — Vill ni begå ett mord? — Jag vill att ni tar er begärda eld. Caramba, mitt tålamod är nästan förbi: