Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1867, sida 1

gevär tillräckligt väl för att kunna förlita sig på dem i händelse af fara. Knitkven, som han förträffligt förstod att sköta, var således ett säkrare vapen för honom, och om han derefter äfven kunde lita på sin ts snabbhet, så behöfde han frukta föga för sig sjelf. Att fremlingen föröfrigt hyste onda afsigter betviflade Rafael nu ej ett enda ögonblick, ty han styrde så tätt inpå honom, att an hade varit fullkomligt i hans våld mellan hästen och muren, ifall han afvaktade det första anfallet. Och det måste han dock, ty han kunde ju ej nedskjuta en kanske fullkomligt oskyldig menniska, endast på misstanken att han var en stråtröfvare. Nästan omedvetet styrde han således sin häst med venstra handen till midten af gatan, medan han höll sin ögra i rocktickan samt fattade och spände en dubbelpistol, som han förvarade der. Han började ångra att han hade tagit don Gaspars varning så lätt samt qvarlemnat sin revolver i staden. Den annalkande ryttaren hade naturligtvis märkt don Rafaels hastiga afvikning från sidan af gatan till dess midt, och ett hemskt leende flög öfver hans läppar; men han lät genast sin häst göra samma rörelse, åtminstone så till vida att han kunde komma tätt intill don Rafaels sida, och i det han här plötsligt höll in sin häst, sade han med ett fryntligt leende: — Companero, får jag besvära er om litet eld? Han höll dervid cigarren i samma hand som tyglarne, och för att ernå den andres brinnande cigarr styrde han sin häst tätt intill honom. Men don Rafael var ej den