Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1867, sida 1

afstånd, uppdök i detta ögonblick plötsligt en ryttare, hvars närrare på detta ödsliga, till och med misstänkta ställe hastigt återkallade honom till fullt medvetande af det närvarande. Hallo, mumlade han sakta för sig sjelf, — skulle Gaspar verkligen inte ha öfverdrifvit, och kan mitt torra fädernesland verkligen frambringa dylika snygga plantor? Nå ja, vi få se om herrn der tilltalar mig. I alla fall skall jag hålla mig till höger om honom. Han hade ej lång tid till öfverläggning, ty de båda, hvarandra mötande männen, hade ej tyglat sina hästar samt nalkades hvarandra hastigt i raskt traf. Tillfölje af de erhållna varningarne var don Rafael icke obeväpnad, ja, ännu mera, han förstod att begagna sina vapen samt egde tillräcklig kallblodighet att på behörigt sätt möta hvarje annalkande fara. IIVad behöfde han således frukta för den ensamme ryttaren! Han visste med sig sjelf att han var den farligaste motståndaren at dem båda, och derför såg han således fullkomligt lugnt huru fremlingen nalkades honom. Misstänkt föreföll det emellertid att denne höll sig utefter muren, då han deremot enligt bruket borde hafva styrt sin häst öfver till andra sidan af gatan, om ban önskat undvika misstankan om onda afsigter. Dessutom hade äfven Rafaels skarpa, vid landets seder så vana ögon upptäckt under fremlingens korta poncho en rörelse, som ej behagade honom. Förde karlen eldvapen? Men det tycktes ej så, ty alla de mord, om hvilka han nyss hört, hade ju blifvit föröfvade med den långa, sydamerikanska knifven. En hijo del pais förstår dessutem sällan att begagna skjut