Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1867, sida 3

EAEAUggng3nggnknnnnnnnngnnnnnnnnngnnngnggngngnngngngg i midt emot, och under några minuter sades icke ett ord af någondera. — Var god och skynda er, min herre, sade Elinor otåligt, — jag har ingen tid att spara. Han satt i en ställning af djupt begrundande och tycktes icke höra henne. — Er syster, sadethan hastigt, ett ögonblick derefter, — är utom all fara. Jag hörde det af betjenten. Gud vare lof! Men är det sannt? är det verkligen sannt? — Elinor ville icke tala. Han upprepade frågan med ännu större ifver. — För Guds skull, säg mig, är hon utom fara, eller är hon det icke? — Vi hoppas, hon är det. Han steg upp och gick öfver rummet. — Hade jag vetat så mycket för en half timme sedan, — men då jag är här, (talande med en tilltvingad liflighet då han återvände till sin plats) — så hvad betyder det? För en gång, miss Dashwood — det är kanske den sista — låt oss vara glada tillsammans. Jag är mycket hågad för wunterhet. Säg mig uppriktigt, (en liflig färg öfvergjöt här hans kinder) anser ni mig mest för en skurk eller en narr? Elinor såg på honom med större förvåning än någonsin. Hon började tro, att han måste vara drucken, — besynnerligheten af ett sådant besök och ett sådant sätt tycktes annars icke begripligt, och med detta intryck steg hon genast upp, sägande: — Mr Willoughby, jag råder er att nu återvända till Combe. Jag har icke tid att stanna hos er längre. Hvilket ärende ni än kan hafva till mig, skall det blifva bättre ihågkommet och förklaradt i morgon.