Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1867, sida 3

svis förr än de inträffat och bragt honom nära sin sista ankargrund, nemligen socknens fattigvård. IIar han en gång kommit i skuld, så är det svårt för honom latt arbeta sig ur densamma, ty arbetsförtjensten räcker blott till att återförtjena det nödvändigaste af de pantade föremålen, och för det dagliga uppehället fordras ny skuldsättning med nya bedröfliga följder. Arbetaren blir slö och likgiltig för sitt öde, förlorar hoppet på möjligheten att någonsin åter komma till ekonomiskt oberoende, mister hederskänslan, söker glömska i finkeln och stannar vid att, ehuruväl arbetsför, söka och, hvad värre är, få fattigunderstöd. Gör det omöjligt för arbetaren att skuldsätta sig för små belopp, de stora förbjuda sig vanligen sjelfva, och en helt annan ande kommer att besjäla honom. — Allt arbete han då gör är för stunden och framtiden ej för den förflutna; han får skåda arbetets frukter och dessa sporra honotill att arbeta än mera, och i stället för det tröga likgiltiga hopplösa arbetareslägtet kommer ett nytt, raskt, omtänksamt, hoppfullt, som skall öka nationalförmögenheten, kraften och bildningen. — Det sätt, hvarpå detta lättast kunde ske, vore det att ett minimebelopp till ex. rdr 30 rmt bestämdes, som icke kunde på exekutiv väg uttagas, utan att det blefve beroende af kredittagarens hederskänsla att betala en summa ej öfverstigande detta minimum, Blefve detta lag så upphörde nästan all skadlig konsumtionskredit och gåfvos endast då kreditgifvaren noga kände kredittagarens karakter, hvilken vore hans enda borgen. Ett annat ehuruväl ej så verksamt medel vore att låta alllagsökning ske genom kommunens försorg, i hvilket fall man åtminstone kunde förlita sig på att ej sista täcket toges från arbetaren, ty det blefve kommunens egen fördel att ej skapa fattighjon, hvilka den sedan finge underhålla. Då skulle äfven den största delen af nuvarande kronobetjeningen kunna indragas, och dess polis och uppbördstjenster uppdragas åt kommunalstyrelsen, som då kommunen som staten vore ansvarig för desammas fullgörande erbjöde bättre säkerhet än den borgen af enskilde, som uppbördsman kan ställa. Jag anser emellertid det första sättet vara det bästa, enär det sednare är en halfmesyr, och dessa båta sällan. Ni lärer troligen invända, att allt det påpekade onda hjelpes genom folkskolans utveckling och derigenom stigande bildning hos arbetaren, som då kommer att inse det förderfliga i en dylik skuldsättning. Jag vågar hysa andra tankar. — Skall vårt folkskoleväsen, det Gud gifve, fortfara att gå framåt, fordras en befolkning med håg och kraft för framåtskridandet, en befolkning, hvars största utgift ej är fattigskatten, hvars största hälft ej är fattighjon, ty så länge fattigskatten växer i så oroande grad, som nu sker, finnes ej och kan ej hos folket finnas lust till att ytterligare betunga sig med utgifter, äfven om de äro till ett så godt ändamål som folkskolan; alldraminst som flertalet ej förstår uppskatta ändamålets godhet. Nej! omöjliggör den ena hufvudorsaken till arbetarens förderf, nemligen skuldsättningen; tog bort den andra, nemligen vissheten om att han, när han genom lättja, lättsinne eller annan liknande orsak ej har föda åt sig och de sina, har en sista resurs i fattigvården, så skall en annan och en bättre arbetarestam uppväxa och ett sjumila steg på civilisationens bana vara uttaget. Jag önskar att jag egde törmåga att skriftligen bättre utveckla mina åsigter om det nödvändiga i en reform härutinnan och derigenom kunna låta Eder klart se huru högt af behofvet påkallad den verkligen är, ty då skulle Ni säkert medverka till att få den genomförd. hWhhWanm: ——ö— Red:n har emottagit följande insända uppsats, till hvilken vår framställning i sårdagens blad kan på sätt och vis betraktas såsom en inledning: Om skolväsendet. Tan har att få lranctatara Ana falrtnas pr.