Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1867, sida 3

nnnnnnnn AAAA dan voro i huset. IIon rusade fram mot förmaket, inträdde, och såg — endast Willoughby. XLIV KÄLIILEL. Elinor, studsande tillkaka med en blick af fasa vid åsynen af honom, lydde sitt hjertas första impuls, då hon vände sig om för att lemna rummet, och hennes hand hvilade redan på låset, då hon hejdades derigenom att han hastigt närmade sig, och sade med en röst, snarare befallande än bönfallande: — Miss Dashwood, en half timme — tio minuter — beder jag er stanna. — Nej, min herre, svarade hon bestämdt, — jag vill icke stanna. Ert ärende kan icke angå mig. Jag förmodar, betjenten glömde säga er, att mr Palmer icke var hemma. — Om han sagt mig, utropade han häftigt, — att mr Palmer och alla hans slägtingar voro f—nmn i våld, skulle det icke drifvit mig härifrån. Mitt ärende gäller er, uteslutande er. — Mig! utropade Elinor i högsta grad förvånad, — nåväl, min herre — var kort och om ni kan — mindre häftig. — Sitt ned, och jag skall vara båda delarne. Hon tyckade, hon visste icke hvad hon skulle göra. Möjligheten att öfverste Brandon kunde komma och finna honom der genomflög hennes hufvud. Men hon hade lofvat honom höra, och måste sålunda hålla sitt löfte. Efter ett ögonblicks besinning gick hon derföre tyst fram till bordet och satte sig ned. Han tog stolen