Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1867, sida 3

— Det lönar knappast mödan, mr Willoughby, att ni berättar, eller jag lyssnar längre. En sådan början som denna kan icke få någon behaglig fortsättning. Låt mig icke plågas genom att höra någonting vidare i detta ämne. — Jag anhåller att ni må höra allt, svarade han. — Min förmögenhet har aldrig varit stor, och jag hade alltid varit slösaktig, alltid van att umgås med unga män, rikare än jag. IIvarje år sedan jag blef myndig, eller till och med förut, tror jag, ökades mina skulder, och ehuru min gamla kusins, mrs Smiths, död, skulle göra mig fri, hade det — då denna händelse ju var oviss och möjligtvis långt aflägsen — en tid varit min afsigt att upphjelpa mina affärer genom att gifta mig med en rik flicka. Att fästa mig vid er syster var således icke att tänka på, och med en nedrighet, en sjelfviskhet, en grymhet, som ingen harmsen, ingen föraktlig blick, till och med af er, miss Dashwood, någonsin kan ogilla förmycket, — handlade jag på detta sätt, försökande tillvinna mig hennes kärlek, utan en tanke på att besvara den. Men en sak må tala för mig: tillochmed i detta förskräckliga tillstånd af sjelfvisk fåfänga, kände jag icke vidden af den smärta, jag måste förorsaka, emedan jag då icke visste hvad det var att älska. Men har jag någonsin vetat det? Väl må det betviflas, ty om jag verkligen älskat, kunde jag då hafva uppoffrat mina känslor för såfänga? girighet? eller, hvad mera är, kunde jag hafva uppoffrat hennes (känslor)? Men jag Lar gjort det, OA