Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1867, sida 3

nings, som icke visste af någon förändring hos patienten, gick ovanligt tidigt till ängs; hennes piga, som förnämligast ötte Marianne, hvilade sig i hushållerskans rum, och Elinor var således ensam hos sin syster. Den sednares hvila blef mer och mer störd, och Elinor, som med oupphörlig uppmärksamhet bevakade hennes bes liga ombyte af ställning och hörde de täta, men otydliga klagoljud, som gingo öfver hennes läppar, önskade nästan väcka henne ur en så plågsam sömn, då Marianne, plötsligt väckt af något tillfälligt buller i huset, häftigt satte sig upp och utropade med feberaktig vildhet: — Kommer mamma? — Icke ännu, svarade den andra, döljande sin törskräckelse och hjelpande Marianne att åter lägga sig, — men hon skall, hoppas jag, innan kort vara här. Det är en lång väg, som du vet, härifrån till Barton. — Men hon får inte resa om London, utropade Marianne på samma häfuga sätt. — Jag skall aldrig se henne, om hon 1eser om London. Elinor märkte med förskräckelse, att hon inte var riktigt redig, och kände ifrigt på hennes puls, under det hon försökte lugna henne. Den var lägre och hastigare än någonsin, och då Marianne ännu talade vildt om mamma, ökades Ilinors oro i så hög grad, att hon beslöt genast skicka efter mr Harris, och astärda ett bud till Barton ull modren. Att rådgöra med ötverste Brandon angående bästa sättet att ver ställa det sednare var en tanke, som Öfgonblickligen töljde bestutets fattande, och så snart hon hade ringt på pigan för att in