Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1867, sida 2

vit sånglärare? Ni hade verkligen anlag dertill. — Nej, svarade den unge mannen och rodnade märkbart, — jag — jag öfvar mig endast ibland, — och sennoritan — — Ah, sennoritan undervisar er, utbrast Rafacl, — det var en annan sak! Men hvad ni blifvit stor och vacker, Candelaria. afbröt han sig plötsligt med allvarlig, nästan vek röst, och haus blickar riktades länge och forskande på den sköna fickan, hvilken nedslog sina inför honom. — Så stor och vacker, upprepade han tankfull, — och så vänskapsfullt af er att ni icke glömt mina gamla sånger! jag hoppas blott att ni gör er fordne lärare heder och rätt flitigt utbildar er nye lärjunge. Det har gladt mig mycket sennorita, att återse er; — jag hoppas vi träffas, vän Basilio, och innan båda ens hunno ana att han ämnade lemna dem så hastigt, gjorde han en stum bugning för dem och hade försvunnit genom dörren i nästa ögonblick. Men han lemnade likväl ännu icke huset utan sick ned i semor Rivadias arbetsrum. Den värde sennorn hade just slutat sin siesta och ämnade just tillaga en cigarett åt sig, då han på dörrtröskeln varseblef don Rafael, som betraktade honom leende, men tyst. — Caramba! utropade han förvånad; — det är — — väl inte — — — Rafael Aguila, er hörsamme tjenare, sennor. Och hur har ni befunnit er under den långa tid vi ej sett hvarandra? — Gud vare mig nådig! utbrast sennorn, i det han vid öfverraskningen af letta möte glömde hvarje helsning, — lefver ni således ännu? — Det är i sanning ett vänligt emot-!