utefter sin skugglösa väg, och nu hade han uppnått La Plaza, der hennes föräldrars hus var beläget, det gamla inquisitionstorget, inom hvars trekant fanatismens arma offer fordom marterades till döds. Men hans tankar voro nu riktade åt ett annat håll. Han kastade ej ens en blick på den derstädes nyligen uppresta ryttarestatyn af Bolivar, hvilken annars säkert hade fistat hans uppmärksamhet, och några minuter derefter låg hans hand på dörrlåset, som skulle öppna ett paradis för honom. Det är visserligen ett allmänt bruk i hela Sydamerika och i alla spanska provinser, att ingen fremling kan beträda ett hus utan att iörut hafva anmält sig genom portklapp eller anrop och erhållit tillträde, men Ratael var ju ingen fremling här. Denna port föreföll honom såsom dörren till hans eget hem, och det gladde honom att han ej påträffade någon af betjeningen. Nu kunde han således sjelf anmäla sig och öfverraska sin älskade; — o, huru länge, länge hade han ej fröjdat sig åt detta ögonblick och längtat derefter! Nu var det inne! I bottenvåningen utåt trädgården voro föräldrarnes boningsrum belägna; men dem ville han icke nu törst träffa, de skulle hafva gjort allarm och förstört hans största glädje. Sakta och ljudlöst smög han sig således genom den med quadersten belagda förstugan och uppför trappan till salongen, bredvid hvilken Candelaria hade sitt rum. Dörren var endast tillskjuten; han stannade vid tröskeln, ty de veka tonerna från en guitarr trängde till huns öra. Hon var mästarinna på detta instrument, och ofta, ofta hade han lyssnat till