Det nästa tåget afgick redan om en timma, och snart rullade tränen i täta moln af rök och damm mot landets hufvud och residensstad, det gamla Lima. Men här var don Rafael hemma, han hade ju här tillbragt sin lyckligaste ungdomstid, och sedan han väl lemnat bangården, fann han sig snart hemmastadd bland stadens gamla, nästan oförändrade gator, der han kände hvarje fotsbredd af marken. Och nu var allt annat glömdt; endast en enda tanke uppfyllde henom i detta ögonblick, och denna tankes namn var Candelaria. Hon hade nyss vext upp till jungfru, då han lemnade Peru, och föräldrarne hade redan tidigt bestämt henne åt honom. Men hon ansågs då ännu för ung att träda i äktenskap, och derför hade han blifvit utskickad i verlden för att se sig om under tre eller fyra år; — men sex hade sedan dess förflutit, ty tiden ilar snabbt för en resenär, och år försvinna ofta lika så fort som månader! Men Candelaria älskade honom, hennes bref hade andats en glödaude kärlek, till dess hans rastlösa irrfärder kastade honom under flera månader mellan öarne i Söderhafvet. Der var det icke längre möjligt att erhålla några underrättelser, och det sista brefvet hemifrån, som han erhållit i Sidney, var två år gammalt, — ett långt uppehåll i tvenne älskandes korrespondens. Huru skön måste hon ej nu hafva blifvit, så vek och smärt, samt så full af lif och eld; och då hon nu kände igen honom, då hon störtade i hans armar och likasom förr kallade honom sin Rafael, sin querido! — Hvad brydde han sig nu om Limas gamla gator, han sprang snarare än han gick