IV. Några öfverraskningar. Försänkt i djupa tankar gick han upp i staden, ty han kunde ej undvika att tänka på den besynnerliga flickan. Var hon endast en utstuderad kokett, som under sina nycker än stötte sina tillbedjare tillbaka, än åter förde dem till sina fötter genom ett leende eller en förtrollande blick ? Det sätt, hvarpå hon tycktes behandla den stackars dansken, antydde detta, och hade hon ej börjat en dylik lek med honom sjelf: — först eröfrat honom, derefter fullkomligt vårdslösat honom och nu åter utkastat en synbarligen obetydlig, men dock ganska fast snara efter honom? Han kunde nu ej underlåta att uppsöka nenne i Lima, och sedan? — Längre kommer ni dock icke, sennorita, tänkte han leende, då han fullföljde sina tankar och betraktade ringen, som han bar på fingret, — men en intressant varelse är hon, det kan ime nekas, och jag är just nyfiken att se huru hon ämnar behandla mig. Stackars dansk! Men det närvarande undanträngde för ögonblicket alla minnen och tankar på det förflutna, ty han hade en affär att uträtta här i Callae, och dervid försvinner poesien. Dessutom tog sjelfva den lilla yöstaden hans uppmärksamhet i anspråk, ty under de sex år han tillbragt i fremmande länder, syntes otroliga förändringar hafva försiggått här. En mängd hus, ja, hela gator, tycktes hafva vext upp ur marken, och han fann det till och med svårt att få reda på det gamla, välbekanta hus han; sökte. Men här skulle han erfara att icke blott