heten och bläddrade i ett par guajaquileniska tidningar, som han hade tagit med sig. Samtalet mellan dem båda hade hitintills blifvit fördt så tyst, att han endast kunnat uppfatta enstaka ord. Men plötsligt hörde han tydligt att den unga damen sade: — Och jag skulle tro det? Säkert har ni kastat bort den för länge sedan. Rafael såg upp och mötte i detsamma den unga flickans blick, hvilken riktades mot honom endast under en sekund och derefter åter flög till dansken, — och det var likväl ingen tillfällig blick. Hon hade sökt hans öga, och peruanaren såg nu huru den olycklige gäckade, medan han hviskade ett par ord till den jemte honom sittande damen, framtog en guldmedaljong undan sin väst, förde den till sina läppar och gömde den åter under västen. Åter sökte damens blick peruanaren, och han kunde se det skalkaktiga leendet kring hennes läppar; men derefter blef samtalet åter så otydligt att han ej kunde uppfatta något mera deraf. Hon hade i alla fall yttrat de få orden så högt, för att väcka hans uppmärksamhet. Samma afton anlände ångbåten till Callao. Don Rafael hade åtskilligt att uträtta i staden, medan den unga skådespelerskan, åtföljd af sin skugga, dansken, begagnade sig af det första bantåget upp till Lima. Då han gick förbi stationsbyggnaden stod hon just i ingångsdörren; dansken besörjde troligtvis om biljetter. Han helsade henne aktningsfullt, och hon sade, i det hon vinkade med handen: Vi återse hvarandra i Lima!