Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1867, sida 2

att taga regeringens hela uppmärksamhet i anspråk, är ett nästan allmänt missnöje utbredt bland de olika folk, hvaraf monarkien består. Ja, hvad mera är, en sådan splittring finnes emellan dem inbördes, att regeringen knappt nog torde kunna tillfredsställa någras önskningar, utan att stöta och mot sig uppreta andra. Hos Europas andre ,,sjuke man, Turkiet, är oredan ännu större; upplösningen synes närma sig med stora steg. Det förflutna har gifvit Rumänien full sjelfständighet under en ärftlig, konstitutionell furste. Men denna eftergift har genast framkallat anspråk på andra håll. Serbien fordrar en lika ställning med Rumänien, och, framför allt annat, att turkarne skola utrymma de fästningar, som de ännu hålla besatta i landet. De katholska albaneserna önska en ställning sådan som Montenegros, och grekerna på Kandia och i Thessalien hafva gripit till vapen, för att lösrycka sig från Turkiet och förena sig med Grekland, Länge har den turkiska regeringen hårdnackadt förnekat den kandiotiska uppresningens tillvext och framgång, samt sökt förmå vestmakterna att utöfva pression på Grekland. Men så småningom har sanningen framträngt, och det är numera klart, att den turkiska krigshären, ehuru 40,000 man stark, lika litet kunnat hålla stånd mot insurgenterna på ön, som flottan kunnat törhindra grekiska och italienska frivilligas ankomst, samt tillförsel af ammunition och proviant. Ja — hvad mera är: den framgång, som upproret redan haft, har framkallat ett omslag i stämningen hos vestmakternas regeringar och folk. Frankrike, som förut med onädiga blickar äsett upproret — förmodligen emedan ryska intriger misstänktes — uppmanar nu Ängland till ett gemensamt uppträdande och tillräder samtidigt härmed sultanen eftergifter mot Serbien. Under det England under Palmerstons lodning strängt höll på Turkiets enhet, synas de yngre statsmännen af ätskilliga skolor hafva gjort sig förtrogna med föreställningen om dess upplösning, såvida endast icke Ryssland får fördel deraf. Den orientaliska frågan har således vaknat till nytt lif efter 10 års hvila, och den skall säkert komma att gifva Europas statsmän mycket att göra under nu ingångna år. Den ingriper äfven i andra förhållanden och kan framkalla flera slumrande tvisteämnen, Det är helt visst fruktan för detta, som gör, att Frankrike, England och Österrike söka förmå sultanen att genom eftergifter inskränka frågans omfång, för att icke ett nytt stort europeiskt krig skall framgå härat. Det är således icke med några ljusa utsigter, som året börjat, och detta oaktadt året 1867 redan länge varit bestämdt till en stor universell fredsfest — verldsexpositionen i Paris.