Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1867, sida 2

behandlade henne som mr Verrars oegennyttiga vän och sin egen vänliga förtrogna, talade mycket med henne om Delafords prestgård, beskref dess brister och sade henne hvad han sjelf ämnade göra för att athjelpa dem. Hans uppförande mot henne häri, så väl som i allt annat, hans ögonskenliga nöje af att träffa henne efter endast tio dagars frånvaro, hans beredvillighet att samtala med henne och hans aktning för hennes omdöme kunde väl rättfärdiga mrs Jennings öfvertygelse om hans kärlek och skulle kanske varit nog — om icke Elinor ännu, liksom från början, trott Marianne vara hans verkliga favorit — att låta henne (Elinor) sjelf misstänka det. Men som det var, hade en sådan tanke knappast någonsin fått insteg hos henne, undantagandes genom mrs Jennings ingifvande, och hon kunde icke underlåta att tro sig sjelf vara den skarpinnigaste iakttagaren af de båda: hon gaf akt på hans ögon, under det mrs Jennings endast tänkte på hans uppförande, och unler det hans blickar af ängslig oro, då Marianne sade sig känna början till en svår förkylning, helt och hållet undgingo nrs Jennings uppmärksamhet, emedan de cke uttrycktes i ord, kunde hon i dem ipptäcka en älskares känslor och onödiga örskräckelse. Två förtjusande skymnings-promenader å tredje och fjerde aftnarne af Mariannes istande på Cleveland, icke endast kring rädgården, utan öfver alla egorna, och i ynnerhet till de aflägsnaste delarne deraf, varest der fanns någonting mera vildt än det öfriga, der träden voro äldst och räset längst och våtast, hade — under-. ödt af den ännu större oförsigtigheten!s