Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1867, sida 1

— Kanske erbjudes ett tillfälle dertill, svarade den unga fransyskan med sin förra skalkaktighet. — IIan har försäkrat mig att han skall bära min lock i en medaljong vid sitt hjerta. — Tack, ännu en gång, för er godhet och er uppoffring. — Jag önskade att ni ville fordra en större af mig, min fröken; jag kunde då få bevisa er att jag ej tillhör dem, som lofva med munnen utan att i sitt hjerta tänka på att hålla löftet, hvilket ofta är fallet med mina landsmän. — Hvem vet, kanske jag en gång tar er på orden. Stannar ni i Lima? — Jag är bosatt i Peru. — Godt; också jag tänker stauna der någon tid, men, — ännu en fråga; — ni nämnde edra landsmän, sade den unga damen, som redan till hälften hade vändt sig om för att gå in i sin hytt, men stannat på tröskeln; — jag måste erkänna att jag redan förut önskat fråga er hvilka edra landsmän egentligen äro, ty uppriktigt sagdt har jag inte ännu blifvit riktigt klok på till hvilken nation jag skall räkna er. — Jag är peruaner, sade don Rafael. — Hm, sade sennoritan och skakade på hufvudet, — efter allt hvad jag hitintills hört och tänkt om peruanerna, passar ni inte till den föreställning jag gjort migkom detta folk. Den enda möjligheten är att ni tillbragt en längre tid på resor. — Det är också fallet. Jag har varit tre år i Europa och derefter användt tre andra år på ströftåg genom andra verldsdelar, hvarunder jag tillbragt ett helt år på det undersköna Tahti i Söderhafvet— Och ni kommer nu direkte derifrån?