Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 januari 1867, sida 1

— Och tror ni verkligen, skämtade don Rafael, — att den unge nordbon inte genast skall upptäcka bedrägeriet? — Har ni inte märkt att han är mycket närsynt? Han begagnar ju alltid lorgnett, isynnerhet när han vill betrakta någonting riktigt noggrannt. Dessutom har vårt hår samma färg. Jag åtar mig att föra honom bakom ljuset. — Men ni är grym! — Grym, — hvarför? — Om ni verkligen gjert ett allvarligt intryck på fremlingen, och han — om ej nu, — dock sedermera upptäcker bedrägeriet, så besinna hvilken smärta det måste bereda honom! Drif icke något oeftertänksamt spel, sennorita, tillade han med ett hjertligt uttryck, missbruka ej det välde, som blifvit er förlänadt öfver männens hjertan. Det är ett farligt vapen i edra händer! — Ätt döma efter edra ögon skulle man verkligen kunna tro att ni nu talade allvarsamt, log den unga damen och betraktade konom forskande, — är det så? — Jag talar fullkomligt allvarsamt. — Då skall jag lugna er, tillade hon med vida mera känsla i rösten än hon hittintills hade visat; — om jag ens kunde förmoda att denne fremling verkligen älskade mig, skulle jag aldrig drifva detta spel med honom! Tror ni mig på mitt ord? Hennes stora, mörka ögon riktades dervid så trofast och öppet på den unge peruanaren, att han ofrivilligt räckte henne sin hand och utbrast: — Jag tror er fullkomligt, sennorita, och nu önskar jag endast att blifva vittne till er triumf.