marschkostnader för den styrka af 60,000 man, som både ingår i den nuvarande arm6en och i 1:sta uppbådet. I vår tid mec våra förbättrade kommunikationsanstalter bör en marschtid af 4 dygn af året pel man, öfverhufvudtaget för hela styrkan kunna anses vara tillräcklig. Om vi räkn: hvarje dygn till 1: 50, så få vi för50,00( man 300,000 rdr, hvartill lägges 60,00( rdr såsom högre marschkostnad till följ af något högre dagtraktamente för 60,00( man af I:sta uppbådet. Alltså inalle 360,000 rdr! Husarregementet Konung Carl XV kostade 1863 öfver 408,000 rdr Hvad sjelfva marscherna för öfrigt vid. kommer med thy åtföljande embarkeringa och debarkeringar å jernvägar och ångbå tar, utgöra de en ganska lväsentlig öf, ning för såväl befäl som trupp, så att de penningar, som de kosta, ingalunda ärt att anse som bortkastade. Insändarens farhågor, att det skall blifva svårt att anskaffa subalterner och underbefäl, kunna vi ingalunda dela. Vi behöfva endast påpeka ett par sifferförhållanden, för att visa det vi icke skola sakna ämnen till dessa befattningar. Under hela sin fordna storhet uppnådde aldrig Sverge med alla dess biländer på långt när den folkmängd det nu besitter. Ickedestomindre hade Sverge efter Karl XII:s krig endast af officerare 4,000 surnumerärer, hvilkas placering och försörjning förorsakade den tidens styrande mångårigt bråk och stora bekymmer. Ett enda är utvandrade från Sverge till främmande länder, för att der söka anställning, 2,00 officerare och underofficerare. År 1864 utgjorde antalet af lärjungar vid Sverges elementarläroverk 11,145. Man kan med trygghet antaga, att minst ett lika stort antal gossar ech ynglingar i samma ålder och vilkor för öfrigt som elementarläroverkens lärjungar dels åtnjuta undervisning i privata skolor, dels ingått i tillämpningsskolorna eller egnat sig åt de olika yrkena. I denna räkning ingår ändå icke den massa vi hafva af välmående bondesöner, som icke besöka högre skolor än folkskolorna. Det kan alltså icke slå felt att vi skola hafva en årlig tillgång af 3 å 4,000 unga värnepligtige, tillhöriga de klasser, ur hvilka underofficerae och subalternerne rekryteras, och attbland dessa unga män finnas 6 a 80, med håg och fallenhet att vilja blifva anderofficerare och subalterner, 1 Synncnet då de, såsom vårt kostnadsrslag utvisar, i militär-skolorna, der de erhålla sin nödiga utbildning, åtnjuta sold och fritt logis så länge kurserna vara. Vi sade 6 å 800 vara hvad som årligen behöfdes. 1:sta uppbådet kräfver cirka 5,000 officerare och underofficerare, hvaraf dock cirka 1,700 äro ständiga såsom fast aflönta officerare eller instruktörer, hvarför, då man minst kan antaga 4 å 500 aspiranter till dessa brödstycken, det angifna talet borde vara tullt tillräckligt. Vi tacka för den komplimang vi fått uppbära för ,,den vackra känsla, som framkallat tanken om bataljonernas omkastning inom olika brigader, men vi kunna ej acceptera densamma, då tanken icke är vår, utan tillhör en person, som besitter auktoritet, och ieke så liten ändå, inom den militära verlden. Denne person är den berömde schweiziske generalen Dufour Sjelfva saken är för öfrigt icke ny, utan har länge, om ock af andra motiver, praktiserats och praktiseras ännu inom de flesta armåer, vår egen icke undantagen, der brigadindelningen på fredsfot upphäfdes 1533. Den enda armå af betydenhet, som bibehåller precis samma formation i kriget som i freden, är den preussiska. I franska, österrikiska, engelska och äfven svenska armåen bildas vid sammandragningar och mobiliseringar brigaderna af olika regementer och kårer, som ofta äro främmande både för chefen och sinsemellan inbördes. I österrikiska armåen, som ju ända tills sista kriget ansågs för en mönster-arm, kunde infanteri-regementerna i krigstid, i anseende till sin oformliga storlek, sällan eller aldrig hållas tillsammans, utan delades som oftast på olika brigader. Att jägarbataljonerna i vårt förslag anses som en lyx-artikel, förundrar oss något. Oafsedt öfningstidens längd, den må nu vara några veckor eller lika många månader, ligger det i sakens natur, att i hvarje armå måste finnas folk med större rörlighet än mängden besitter. Då rörligheten redan nu spelar en stor rol i taktiken — vi påminne blott om Frankrikes Zuaver och Vincenner-jägare — och, till folje af skjutvapnens stora fulländning, troligen en ännu större rol är densamma i framtiden förbehållen, så är det väl i sin fullkomliga ordning, att i ett nytt organisationsförslag ett så vigtigt element blifvit behörigen påaktadt. Vi hafva ju sagt att jägarbatal. a 1 1 — b hö