Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1867, sida 2

kärlek, och likväl bibehöll en moders bekymmer. — Ah! Elinor, sade John, — ditt omdöme är mycket godt, men det är grundadt på okunnighet om menniskonaturen. Då Edwards olyckliga giftermål eger rum, kan du lita på, att hans mor skall känna detsamma som om hon aldrig förskjutit honom, och derföre måste hvarje omständighet, som kan påskynda denna förskräckliga händelse, så mycket som möjligt döljas för henne. Mrs Ferrars kan aldrig glömma, att Edward är hennes son. — Du förvånar mig; jag skulle tro att det nästan undfallit hennes minne vid den här tiden. — Du gör henne i hög grad orätt. Mrs Ferrars är en af de ömmaste mödrar i verlden. Elinor teg. — Vi tänka nu, sade mr Dashvood, efter en kort paus, — på att Robert kunde gifta sig med miss Morton. Elinor, småleende ät den vigtiga ton hvarmed hennes bror yttrade detta, svarade lugnt: — Damen, förmodar jag, har intet val. — Val! hvad menar du? — Jag menar endast, att jag, af ditt sätt att tala, förmodar det måtte vara detsamma för miss Morton, antingen hon gifter sig med Edward eller Robert. — Helt säkert; der kan icke vara någon i skilnad, ty Robert skall nu, i alla afseenden, anses som äldste sonen, och hvad det: friga beträffar, äro de båda mycket hyggiga unga män. Jag vet icke att den ene; ir öfverlägsen den andre. Elinor sade intet mera, och John var!