Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1867, sida 2

rars inträde. Efter några ögonblicks prat kom John Dashwood ihåg att Fanny änm icke visste någonting om att hans syste var der, hvarföre han lemnade rummet fö. att söka efter henne, och Elinor lemnade: att uppodla sin bekantskap med Robert hvilken, genom den glada liknöjdheten och den lyckliga sjelfförnöjelsen i sitt sätt, un der det han njöt en så obillig del af sit mors kärlek och frikostighet, till sin för skjutne brors skada, endast förtjenad ge nom hans eget utsväfvande lefnadssätt ocl denne brors redlighet, styrkte henne i sit ogynnsammaste omdöme öfver hans hufvuc och hjerta. De hade knappast suttit två minute ensamma, förrän han började tala om Edward, ty han hade också hört talas om pastoratet och var mycket frågvis angående detta ämne. Elinor upprepade detaljerna deraf, så som hon meddelat John dem, och deras verkan på Robert var, ehuru mycket olika, icke mindre slående än det varit på honom. Han skrattade alldeles omåttligt. Tanken, att Edward skulle blifva prest och bo i en liten prestgård, roade honom utomordentligt, och då dertill lades föreställningen att Edward läste böner i en hvit mess-skjorta och kungjorde lysningen mellan John Smith och Mary Brown, kunde han icke tänka sig någonting löjligare. Under det Elinor tyst och allvarsam väntade slutet på sådan narraktighet, kunde hon icke afhålla sig från att fista sina ögon på honom med en blick, som uttalade allt det förakt den väckte. — Vi kunna behandla det som ett skämt, sade han slutligen, återhemtande sig från det tillgjorda skratt, som ansenligt förlängt